Vad händer med det feministiska uppdraget i en tid som präglas av nyliberalism, där politiken tappar makt och samhället alltmer drivs som ett företag?
Rött har träffat Evelina Johansson Wilén, lektor i genusvetenskap och kulturjournalist, som ser ett ökande medvetande om klassamhället i feministiska kretsar.
Längs med det allt brokigare feministiska demonstrationståget – från 70-talets paroller om systerskap och sida vid sida – till vår tids min kropp är min och trygga rum – så glider nyliberalismen med tonade rutor, beredd att haka på, exploatera och förvandla feministerna till sin favoritmedborgare Homo Economicus, en stark kaxig kvinna utan belastande behov. Kanske kul för en influencer eller entreprenör men det går rätt illa ihop med de flesta människors liv, inte minst om du är födande kvinna, fattig pensionär som är utsliten efter ett långt arbetsliv i vården, ung tjej som varit utsatt för våldtäkt eller en ung transperson som behöver könsbekräftande vård.
Evelina Johansson Wiléns avhandling Mellan jaget och världen – Feminism och etik under nyliberala villkor (Tankekraft förlag 2019) bygger på ett tjugotal intervjuer med svenska feministiska aktivister och på tankar och texter av de politiska tänkarna Chantal Mouffe, Wendy Brown och Nancy Fraser, som alla tre skrivit mycket om kopplingarna mellan feminismen och nyliberalism från både en amerikansk och global horisont.
Evelina Johansson Wilen skriver utifrån svenska förhållanden. Sverige som genom utförsäljningen av den gemensamma välfärden numera är en av de mest nyliberala ekonomierna i världen. Och nyliberalismen är även jämngammal med den identitetspolitiska rörelsen i Sverige, enligt Evelina Johansson Wilens avhandling.
I avhandlingen intervjuas bland andra Harriet, 70, som bekräftar att skiftet i feminismen från kollektiv till jag-fokus kom på 80-talet och förstärktes på 90-talet med hyllandet av ”entreprenören” och att det var viktigt med kvinnor i näringslivets styrelserum men därefter vidtog en mer komplex förgrening av olika feministiska riktningar och kamper.
I Evelinas avhandling berättar också Kim, som arbetar på förskola, om hur hon funderade mycket på hur hon skulle kunna arbeta normkritiskt innan hon började. Hur hon skulle behandla flickor och pojkar som ramlade på gården likadant. Hur hon skulle visa att pojkar kan vara Lucia utan att de andra barnen tyckte det var konstigt. Hur hon skulle arbeta för att bryta snäva könsmönster.
När Kim väl började arbeta på förskolan, under nedskärningarnas och privatiseringarna, visade det sig att hon knappt hade tid att fundera på någon normkritisk pedagogik, än mindre praktisera den. Hon och de andra i personalen var så få och stressade så när något barn i gruppen ramlade på gården fick de vara nöjda om de överhuvudtaget hann dit och hjälpa barnet.
— Jag tycker den berättelsen är så talande för den spänning som råder i feminismen och hur avgörande det är att inte glömma den antikapitalistiska kampen, hur viktigt det än är att fortsätta kämpa med HBTQ-frågan, funktionsvariation, eko eller antirasistisk feminism, säger Evelina Johansson Wilén.
Nyliberalismen är, med Evelinas ord, både etiskt utarmad, i meningen att det är den ekonomiska logiken som styr medan etiska och politiska och moraliska värden är kraftigt nedprioriterade. Samtidigt är den helt mättad av etik och moralism och pekar ut enskilda individer som helt ansvariga. Det handlar om självförverkligande, vem ”du” vill vara. Hur ”du” skapar dig själv, vad ”du” gör.
— Sammanfattningsvis har nyliberalismen både en brist på värden och samtidigt ett överflöd. Det är just spänningen där emellan som kan innebära att feminismen som ju är väldigt intresserad av ”det personliga är politiskt” både kan utmana nyliberala värden, men också mata dem! Poängterar Evelina Johansson Wilén.
Nancy Fraser är den feministiska filosof som står Evelina Johansson Wilén närmast. Fraser är socialist och feminist och gör en skarp distinktionen mellan det hon kallar ”statuskamper”, som handlar om erkännande inom ramen för det rådande systemet, och klass som handlar om omfördelning eller förändring av själva det ekonomiska systemet.
— Fraser har också förändrats. I tidiga texter från 90-talet beskriver hon ganska tydligt att statuskamper ändå kan ha ett visst utrymme inom den kapitalistiska ordningen vilket gör att de grupper som driver statuskamper har svängrum. Det har också skapat konflikter mellan grupper som vi ser spåren av idag, där utsatta grupper jämför sig med varann och riktar ilska mot varann; ni får det bättre medan vi bara får det sämre.
— Men det som Fraser har sagt nu de senaste åren, som jag tycker är så övertygande argument, det är att de här statuskamperna också är beroende av de ekonomiska förutsättningarna, av det ekonomiska systemet. Det är kopplat till klass. För vi kan ju få formella rättigheter till abort, eller till könsbekräftande vård, men om aborterna kostar, om du själv måste betala för könsbekräftande behandlingar och kirurgi, vad är dessa rättigheter värda om den offentliga sjukvården håller på att falla sönder?
Det visas ju tydligt redan idag, menar Evelina, att människor som hamnar i de situationerna att de inte får könsbekräftande vård, hamnar i en extremt utsatt situation och kan tvingas sälja sin kropp för att ha råd med operationer till exempel.
— Man kan inte separera de här kamperna. Utan kamp för ett gemensamt ägt och drivet välfärdsamhälle, med bra vård för alla, finns begränsat utrymme för en kamp för till exempel rätten att få könskorrigerande vård eller abort. Det riskerar att bara bli rättvisa för de en procenten!
— För att de statusorienterade kamperna ska kunna blomma ut, verkligen bli kamper som alla som vill kan ta del av, måste vi ha ett samhälle som präglas av ekonomisk rättvisa, säger Evelina Johansson Wilén.
Skulle du som ung feminist säga att det finns ett ökat medvetande om de här kopplingarna nu jämfört med för ett par år sedan?
— Absolut! Jag är ju engagerad i flera internationella feministiska sammanhang, och jag tycker att vi särskilt ser det när det gäller de stora kvinnostrejkerna de senaste åren. Jag skulle säga att de utmärks av att de verkligen länkar samman de här kamperna. Just det faktum att den feministiska rörelsen har blivit mer internationell i och med att man möts, bland annat på sociala medier, så blir det naturligare att se vad som förenar oss och det är ju att vi alla lever i ett kapitalistiskt system men där skapas också en förståelse för hur vi placeras olika, hur kvinnor i tex Sydamerika befinner sig i annan situation än här, men att de här situationerna ändå hänger ihop.
På den nya politiska Gal-Tan-skalan så menar många inom vänstern att det är problematiskt att just den vertikala stapeln som spänner mellan traditionella-nationalistiska uppfattningar och alternativa -gröna, tar alltmer fokus från höger-vänster konflikten som handlar om klassintressen och ekonomi.
Vad säger du till dem som vill betona höger-vänsterkonflikten och anser att de här statuskamperna tar för mycket energi för vänstern, utan tillräckligt resultat?
— För mig är det avgörande att verkligen tydliggöra att den här klasskonflikten, som vi måste fokusera mer på, inte handlar om en klassreduktionism, utan att det ständigt handlar om att driva de här statuskamperna också. Visa att grupper som utsätts för förtryck som inte är direkt ekonomiskt ändå har anledning att se hur deras kamp hänger samman med klassamhället.
Nyliberala krafter har även aktivt använt sig av de nya kamperna för att boosta sina varumärken på marknaden, så kallad ”pinkwashing” eller när det gäller miljön ”greenwashing”.
— Även här vill jag använda Nancy Fraser som lyfter att även vänstern och feminismen på 70-talet anammade en USA-baserad frihetsdröm om en individuell frihet, också från staten, som senare kunde utnyttjas av nyliberalismen. Det var viktigt då, ingen stat, ingen överhet skulle säga åt mig vad jag skulle göra. Men pendeln har svängt. Nu är den gemensamma välfärden kraftigt nedbantad och krackelerad och nu efterfrågas stabilitet och bastrygghet.
— Nu är vi i en annan situation och jag menar att vi har anledning att fundera över förhållandet till staten också från feministiskt håll. Vad som hänt är ju att nyliberalismen har underminerat det gemensamma, och nu måste den feministiska kritiken omformulera sig och se: vilken är vår gemensamma fiende?
I avhandlingen lyfts också den osäkerhet och rädsla för att göra fel och säga fel som de yngre feministerna berättar om i Evelinas intervjuer med dem. Men är det verkligen något nytt? Det har väl funnits kommissarier i vänstern förr också, folk som blivit utslängda ur möten för att de sagt fel eller blivit rättade för att de skrivit fel på demonstrationsplakaten?
— Det är en intensifiering snarare än något helt nytt, men att unga feminister hindras att agera av rädsla för att göra och säga fel, är ändå allvarligt. Själva rädslan för att få kritik när man ska utföra en politisk aktion eller ordna ett samtal, kan göra att man kanske inte gör något alls. De jag har talat med pekar ju själva ut det som ett problem och det säger också något om det individualiserade politiska klimat som skapats – varför är vi så rädda för att få kritik? Kritik i sig är ju inte ett problem i en politisk rörelse!
— Jag tror att problemet med kritik idag har mycket med att göra med tidsandan, att även politiskt engagemang blir en sorts prestation, en tävling. Det blir en plats där man ska visa att man har koll och är duktig. Det är inte ett gemensamt lärande eller en plats där man får vila i det kollektiva utan ytterligare en arena där vi ska visa oss kompetenta. Man måste förstå den rädslan för kritik i att vi har ett samhälle där det är så mycket fokus på den enskilda prestationen. Man är rädd för att misslyckas och rädd för att uteslutas, och det gäller även feministiska sammanhang.
Finns det ljusningar bland de nya generationerna feminister, ett ökat medvetande som kan få bukt med rädslan för intern kritik du beskriver?
— Ja, för tio år sen gick folk ut ur rummet när någon uttryckte en annan åsikt. Men nu sitter man kvar och tar debatten. För bara ett par år sedan var det mycket mer introspektivt på mina föreläsningar på universitetet; ”du använder fel ord, därför vill inte jag sitta här”, och liknande. Men de senaste åren har de diskussionerna blivit färre och mer marginella. Självklart är diskussionerna viktiga men de får inte bli de enda diskussioner som vi för. Jag upplever att de i 20-årsåldern som är aktiva idag är medvetna om det ekonomiska systemet, det finns en krismedvetenhet som får en att titta utåt och uppåt, snarare än att den politiska konflikten ska äga rum inom ens eget avgränsade rum.
— Alla de som jag allierar mig med politiskt kommer inte att leva upp till exakt allt som jag vill politiskt, men tillräckligt mycket för att vi ska kunna jobba ihop om några avgörande saker som förenar oss.
Faktaruta:
-Evelina Johansson Wilén,
-Fil dr och universitetslektor vid institutionen för genusvetenskap Örebro Universitet.
-Disputerade på avhandlingen Mellan jaget och världen. Feminism och etik under nyliberala villkor(Tankekraft förlag) i november 2019.
– Gör nu: Studerar internationella kvinnostrejker och jämställdhetsintegrering inom de svenska forskingsråden med fokus på frågor om relationen mellan politik och vetenskap.
-Arbetar även som kulturjournalist och kritiker samt är redaktionsmedlem för Socialistisk Politiks teoretiska tidskrift Röda rummet
Illustration: Karin Söderquist