Vad betyder en ökning på 2,5 grader när 7 graders minskning en gång innebar en istid?
Lova Marcusdotter har träffat Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet och expert på historiska klimatförändringar och deras samhälleliga påverkan.
Dagliga nyheter om hur människor lider nöd i klimatförändringarnas spår, politiker som inte vill se sanningen i vitögat och en regering oförmögen att agera. Frustrationen är hög hos många men det slutar inte där. Klimatångest, uppgivenhet, och en rädsla som kan vara såväl lamslående som förfärande. Något måste ske, och det måste ske nu, det vet vi, men hur ska vi få våra politiker att agera? Hur ska vi få styrka för att fortsätta demonstrera? För att fortsatt orka kräva förändring?
Som historiestudent har jag alltid fått höra att historien kan lära oss mer om vår samtid, att det förflutna kan ge kunskap som kan hjälpa oss idag. Därför bestämde jag mig för att försöka applicera det på klimatkrisen. Detta i hopp om att historien skulle kunna ge oss information som kan hjälpa – och stärka oss i vår kamp.
Jag fick möjlighet att sitta ned med Fredrik Charpentier Ljungqvist som är professor i historia, och tillika docent i naturgeografi, vid Stockholms universitet, för att höra hans tankar om hur vi kan använda historien för att förstå och bemöta dagens klimatkris.
Jag vill höra något hoppingivande, att vi kan se vad som hänt tidigare och utifrån det få svar på vad vi ska göra nu. Men riktigt så simpelt är det inte. Fredrik berättar att det är svårt att ge konkreta förslag på hur vi ska agera utifrån historiska klimatförändringar då de är så annorlunda dem vi upplever idag. För det första ser vårt moderna samhälle helt annorlunda ut jämfört med historiska samhällen.
Och för det andra så har förändringarna helt andra drivkrafter än dem vi tidigare sett.
– Tidigare var det naturen som drev klimatförändringar som i sin tur påverkade människan, idag är det primärt människan som driver klimatförändringar som påverkar naturen, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.
Fredrik förklarar hur sambandet är omvänt. Att det förr var naturen som drev klimatförändringar, som då var naturliga, men att det idag är människan som driver dem och påverkar naturen. Något som i förlängningen påverkar människan.
Tidigare klimatförändringar har till exempel orsakats av förändringar i jordaxelns lutning eller stora vulkanutbrott. Det som händer nu är att atmosfärens sammansättning förändras på grund av mänsklig aktivitet, främst våra koldioxidutsläpp.
Ytterligare en skillnad är att den pågående globala uppvärmningen före århundradets slut kommer bli så stor att det inte finns någon historisk händelse av liknande grad i mänsklig historia som går att jämföra med.
Fredrik berättar att vi kan observera att tidigare extrema klimatförändringar har varit nedkylningar, den mest extrema under istiden. Den globala medeltemperaturen uppskattas då ha varit cirka 5-7 grader lägre än dagens och det vi idag känner som Norden låg under kilometer tjock is.
Alltså innebär en enda grad en påtaglig förändring.
Fredrik beskriver hur de förändringar vi upplever idag kanske inte är extrema än så länge, men att ökningen av medeltemperaturen är en stadig och snabb pågående trend.
Frågan jag ställer mig är vad en ökning på 2,5 grader skulle innebära när 7 graders minskning innebar en istid?
Vidare berättar Fredrik hur det finns en tendens att underskatta hur stora klimatförändringar som ägt rum under historien som varit. Han beskriver hur det finns en bild av att klimatet tidigare varit tämligen stabilt och att det skulle göra dagens förändringar ännu värre: en bild Fredrik inte delar. Han menar istället att ifall klimatet historiskt sett skulle ha varit väldigt stabilt så är risken mindre att dagens stora förändringar i jordens energibalans leder till en kraftig uppvärmning. Ifall däremot klimatet historiskt varierat mycket, fastän förändringarna i jordens energibalans varit små, så är risken större för en kraftigare framtida global uppvärmning.
Vidare berättar han att det finns brister i simuleringarna med klimatmodeller som ytterligare bidrar till en risk att vi underskattar de kommande effekterna. Här kan dock klimathistoria hjälpa oss.
– Det finns en möjlighet att man utgår ifrån ett alltför stabilt och linjärt samband mellan jordens energibalans och temperatur och där kan just klimathistoria ge en viss kunskap just för där har vi exempel på icke-linjära samband och det kan möjligen ge en vägledning för hur klimatförändringarna kommer se ut, inte en exakt men åtminstone information.
Jag känner mig tyvärr inte mer hoppfull efter samtalet med Fredrik. Men jag känner mig ändå stärkt. Trots att historien inte kan besvara alla våra frågor eller ge oss konkreta policyförslag kan den ge oss kunskap, ovärderlig kunskap, kanske inte om exakt vad som behövs men i alla fall att något behöver göras. Historien kan fortfarande lära oss saker om vår samtid, om vi vet vad som sker och varför är det en utgångspunkt för oss att skapa ny historia, att göra om och göra rätt, så att framtidens historiestudenter kan läsa om hur vi stod inför ett vägval och valde solidaritet, rättvisa och kamp.