Årets Trondheimskonferens försvarade den offentliga sektorn

Den fackliga rörelsen i Norge har sedan ett antal år arbetat i enlighet med den strategi som beskrivits som Trondheimsmodellen. I korthet går den ut på att fackföreningsrörelsen frågar sina medlemmar vilka samhällsfrågor som medlemmarna tycker är viktiga, för att sedan driva dessa frågor tillsammans med de politiska partier som delar den fackliga rörelsens åsikter. Det innebär ett både bredare och självständigare sätt att jobba fackligt-politiskt än vad som historiskt varit fallet i Sverige, där den fackliga rörelsen på central nivå i stor utsträckning låst sig vid politiskt samarbete med ett parti – Socialdemokraterna- och följt de beslut partiet tagit.

Trondheimsmodellen har varit framgångsrik. Den röda sidan av politiken har vunnit val och facket har lyckats rulla tillbaka privatiseringar och ifrågasätta det nyliberala problemformuleringsmonopolet. Vi svenska gäster var därför nyfikna på hur den norska fackföreningsrörelsen står sig idag, och vilka frågor den norska fackföreningsrörelsen har på dagordningen.

På ett inledande förmöte diskuterar vi lika lön. Siri Jensen från det tvärfackliga nätverket Kvinnor på tvers har arbetat sedan 1970-talets början mot lönediskriminering, och redogör för situationen för jämställdheten på arbetsmarknaden. 2023 tillsatte regeringen en likalöns-kommission som kommer att inkludera den lönedumpning som drabbar lågavlönade män. Siri Jensen menar att det är viktigt att inte bara tala om låglönesatsningar i allmänhet, utan om all lönediskriminering av kvinnor. Det är också viktigt att staten respekterar den fria förhandlingsrätten. Det är inte staten som ska sätta löner.

Mer tabu med lön än sex

När kvinnor kom ut på arbetsmarknaden blev kvinnor en politisk kraft. Idag är majoriteten inom LO i Norge kvinnor. Fyra av tio kvinnor jobbar idag deltid. Kravet på rätt till heltid är viktigt. Kvinnors kunskaper har historiskt nedvärderats och inte resulterat i högre lön. Det har setts som naturligt att kvinnor skulle vara flexibla och anpassningsbara. Individuella lönesystem har också lett till att man inte längre talar om lön på arbetsplatserna. Det har, som Siri Jensen med skämtsamt allvar beskriver det, blivit mer tabu att tala om vad man har i lön än att diskutera hur ofta man sex med sin partner. Kvinnor på tvers har årliga konferenser där man diskuterar och lyfter viktiga frågor. En fråga som återkommande varit viktig är kravet på 30-timmars arbetsvecka med bibehållen lön. En annan fråga som framhölls var behovet av solidaritet och sympatiåtgärder vid strejk för höjda löner från andra förbund eftersom kvinnodominerade fackföreningar inom offentlig sektor har begränsad möjlighet att strejka.

Mindre sjuk av deltid

Sara Bell från den norska fackföreningen för arbetare i kommunal sektor och välfärd, Fagförbundet, talade om kravet på sextimmars arbetsdag med bibehållen lön. Många inom sjukvården och äldreomsorgen har tung arbetsmiljö såväl fysiskt och psykiskt. Många orkar inte jobba heltid och betalar idag för sin arbetstidsförkortning genom att jobba deltid. Många arbetsgivarna säger att de tycker det är positivt med deltid: De som jobbar 60 % orkar jobba fullt ut när de jobbar och blir mindre sjuka, vilket arbetsgivarna gillar. Men det är förstås något som är grundläggande fel med arbetsmiljön när arbetsgivaren när man inte kan jobba heltid utan att bli sjuk. Sara Bell trycker på att vi vet att många medlemmar vill ha sänkt arbetstid med bibehållen lön. Men det är en svår fråga att driva i avtalsrörelsen eftersom många idag inte kan leva på sin lön. Det är därför i första hand genom krav på lagstiftning som arbetstiden borde sänkas, enligt Sara Bell.

Charlotte Pedersen talade om fasta anställningar och möjlighet till sänkt arbetstid inom privat sektor. Hon jobbar i butik till vardags och är fackligt organiserad i Handel och kontor, den norska motsvarigheten till Handels. 44,5 % av medlemmarna jobbar idag deltid, och majoriteten av dessa är kvinnor. De flesta anger hälsoskäl som skäl för det, eller att arbetsgivaren inte vill anställa folk på heltid. Hälften av de anställda inom handeln är under 30 år.

Efter inledningarna hölls ett panelsamtal mellan Sara Bell, Charlotte Pedersen och Kenneth från Norsk Sykepleierforbund (som kan jämföra med svenska Vårdförbundet) om hur vi ska få lika lön. Ett stort problem som lyftes är de individuella lönerna. Det är svårt att strejka utan gemensamma krav utan siffersatta avtal. I diskussionen lyftes också att strategin för högre lön behöver utgå från centrala krav, eftersom det är på central nivå som det finns möjlighet att strejka om det behövs – precis som i Sverige.

Krav på bojkott av Ryssland och Israel

Temat för årets Trondheimskonferens är försvaret av den offentliga sektorn och mot privatisering av välfärden. Men fackföreningsrörelsen i Norge engagerar sig också kraftfullt för internationell solidaritet och fred. I sitt inledningstal till konferensen manade ordföranden för LO Trondheim, Svein Åke Samuelsen, till solidaritet med såväl Ukraina som Palestinas folk. Fackföreningsrörelsen i Norge kräver en bojkott av Ryssland och Israel och ett slut på dessa länders ockupationer, som strider mot all internationell rätt. Frivilligorganisationen Norges Folkehjelp talade om sitt arbete med katastrofhjälp till Gaza och Ukraina som många fackliga organisationer stödjer. Det är imponerande att se hur den fackliga rörelsen i Norge samlar in pengar och reser krav i konkret internationell solidaritet i denna tid av krig och folkmord! Den norska fackföreningsrörelsen på Trondheimkonferensen gav dessutom sitt stöd till IF Metalls strejk för kollektivavtal på Tesla.

Viktig seger för Kommunal

Silvana Vretoska, ordförande för Kommunals sektion äldreomsorg i Göteborg med 6000 medlemmar och medlem i Vänsterpartiet, var inbjuden att tala om den strid man tog och vann mot minutstyrningen inom äldreomsorgen. 50 skyddsombud lämnade in en samordnad anmälan enligt Arbetsmiljölagens paragraf 6:6a mot kommunen. Arbetsgivaren bestred kraven i alla instanser men Kommunal vann till slut i förvaltningsrätten och fick bort minutstyrningen. Silvana sa att det finns mycket kvar att göra, men att det var en viktig seger. Det är dock inte den enda frågan Kommunals sektion äldreomsorg tagit strid för. Kommunal har haft fyra manifestationer där man krävt en lön och pensioner att leva på. Man har samlat in 20 000 namnunderskrifter bakom dessa krav. Man har också slagits för och vunnit rätten till fria arbetsskor. Kommunal har ett fackligt-politiskt samarbete med Socialdemokraterna, men det räcker inte. För att försvara medlemmarnas intressen måste facket ha ett bredare fackligt-politiskt samarbete med de partier som stödjer facket och i de frågor Kommunal driver. Välfärden idag är under angrepp av dem som vill tjäna pengar. I Göteborg styr S, V och Mp i minoritet. De borgerliga har med stöd av SD fått igenom privatiseringar av äldreboenden. Vinstdrivande företag inom äldreomsorgen hör inte hemma inom välfärden, sa Silvana Vretoska.

Flera talare gav sig sitt stöd år Silvana i den debatt som följde. Det är viktigt att de fackliga organisationerna på den privata sidan stödjer de offentliga facken eftersom alla behöver en fungerande välfärd. Alla blir gamla eller sjuka. De offentliga facken har begränsad möjlighet att strejka, men det kan facken på den privat sidan. Det är dags att ta strid tillsammans! Så kan man sammanfatta budskapet från många som var uppe i talarstolen.

Fattigfolk och likalön

Under inledningen till Trondheimskonferensen läste arbetarförfattaren Anna-Sabina Soggiu ur sin bok “Vi Fattigfolk”, som handlar om uppväxten i ett arbetarklassområde i Oslo, som det i samhällets ögon inte ansågs fint att komma från. Hon sa bland annat att man inte skall behöva göra en klassresa för att få ett bra liv. Även en renhållningsarbetare skall kunna leva ett bra liv! Efter Anna-Sabinas inledning tog flera konferensdeltagare till orda och berättade om egna erfarenheter av att växa upp i fattigdom. Det finns en styrka när människor sätter ord på sina erfarenheter, särskilt sådana som dessa, och det blev en stark inledning på konferensen. Fattigdomen måste bekämpas!

Gerd Liv Valla, tidigare LO-ordförande i Norge, inledde lördagen med att tala om likalön i vår tid. Trots att facket förhandlat fram kollektivavtal så har kvinnor fortfarande lägre lön än män. Vad beror det på? Hon började med att citera vad Marx sade om arbetets värde. När hörde vi en svensk LO-ordförande citera Marx sist?

Hon beskrev sedan att det under industrialismens framväxt fanns rena kvinnolöner som var lägre än dem män fick för samma arbete i samma yrke. Gifta kvinnors ansågs vid denna tid inte höra hemma på arbetsmarknaden, de skulle vara hemma. Senare växte offentlig sektor fram och kvinnor kom i större utsträckning ut på arbetsmarknaden och organiserade sig fackligt. De reste krav på lika lön för lika arbete.

Från 1960-talet har det i stället talats om lika lön för likvärdigt arbete. Det började talas om den ojämlika könsuppdelade arbetsmarknaden. Det togs fram system för arbetsvärdering för att mäta om lönen sattes rättvist. De mätte arbetets tyngd, utbildning, ansvar osv, men det ledde inte till någon grundläggande förändring, eftersom de nya systemen värderade arbetsuppgifter som traditionellt kvinnodominerade yrken utförde lägre. Det handlar inte bara om offentlig sektor. Ger-Liv Valla tog ett exempel från en egen erfarenhet på 1970-talet: industriarbete för tillverkning av grammofonskivor. De som stoppar skivorna i fodralen var ofta kvinnor. De som lyfte lådorna från det löpande bandet var ofta män. Det senare arbetet, att lyfta lådorna, ansågs som ett tyngre arbete, trots de förslitningsskador kvinnor fick av ”stoppandet”.

Gerd-Liv Valla konkluderade att fackföreningsrörelsen har en viktig uppgift i att fortsätta att kämpa för jämlika löner och lyfta de branscher som är kvinnodominerade till samma nivå som de mansdominerade branscherna. Under lång tid har det sakta gått framåt, men idag går det istället tyvärr tillbaka. Det krävs solidaritet och sympatistrejker för det gemensamma intresset att alla skall ha rätt till en lön att leva på.

Den så kallade frontfacksmodellen diskuterades också. Den innebär att exportindustrin skall sätta tak för löneökningar i Norge, dvs detsamma som Industrins sk ”märke” hos oss i Sverige. Gerd-Liv betonade vikten av avtal där kommunsektorn tillåtits öka mer, om vi ska nå jämlika löner. I debatten efteråt lyftes bland annat krav på en likalönslag av isländsk modell, med böter mot arbetsgivare som bryter mot den!

Politiska fingrar bör hållas i styr

Marianne Solberg, ordförande för Fellesorganisationen (som organiserar socialarbetare), talade om strategier för lika lön i kollektivtals-förhandlingarna.

De låglönesatsningar som har gjorts har inte nått alla. Hur kan LO ändra på det? Det måste till att fackförbunden håller samman. Hon lyfte att den danska regeringen avsatt tre miljarder för att lyfta lönen för fyra yrkesgrupper som det finns brist på. FO är emot ett sådant upplägg: Det är arbetsmarknadens parter som skall göra upp om löner – inte staten. Politiken skall hålla fingrarna borta från hur lönepotten fördelas.

Jorunn Folkvord från kampanjen ”Pension för alla” talade om strategier för att behålla den offentliga tjänstepensionen. Det är illa när fackens egen bank säger att det är du själv som har ansvar för spara ihop till din egen pension.

Eystein Garberg från norska Elektrikerförbundet i Tröndelag talade om den norska pensionsreformen som innebar höjd pensionsålder och sänkt pensionsersättning. Kravet från fackföreningsrörelsen är nej till höjd pensionsålder och en folkpension som går att leva på för alla. Många talade om politisk strejk för bättre pension. Det skall även anordnas en aktionsdag 7 mars.

Arbetarrörelsen behöver slipa argumenten

Linn Henning, ordförande för organisationen For velferdsstaten berättade att Norge är ett av de få länderna där arbetarrörelsen lyckats rulla tillbaka privatiseringarna av välfärden under de åtta år det var rödgrön majoritet. Facket har delvis vunnit problemformuleringsprivilegiet. Det anses som ett problem att pengar som avsatts till välfärd går till annat än välfärd. Det rör sig precis som i Sverige i stor utsträckning om internationella företag. De lägger pengar på lobbyism men även på att driva rättstvister mot dem som vill ha egen regi.

Nu har tyvärr Norge fått en massa högerstyrda kommuner, och privatiseringshotet är stort. Krafterna som vill gå i den riktningen är samordnade och har företagen i ryggen. Fackföreningsrörelsen behöver slipa argumenten och skola sig för att kunna ta den debatten. Det handlar inte bara om vinsterna i välfärden utan också om new public management-system som införts. Facket måste kunna visa på en annan vision om vi skall kunna stå emot nedmonteringen av välfärden.

Ellen Dalen vice ordförande i Norsk Tjenstemannslag, berättade om situationen för statligt anställda: Staten har tidigare haft fyra likalydande kollektivavtal. Men den tidigare högerregeringen gav akademikerna och tjänstemännen egna avtal och ställde offentliganställda emot varandra. Arbetsgivarna vill helst förhandla allt lokalt där det inte finns strejkrätt. Hon framhöll att facket måste hålla samman och inte låta sig splittras.

Fanny Voldnes från Fagforbundet pratade om nyliberalismens intåg i välfärden. Makten över välfärden flyttas från politiken till marknaden. Demokratin urholkas.

Tvingas till sin mors kök

Siri Sätre Follerås, facklig ledare för sjukvårdsanställda i Oslo, varnade för att de borgerliga har sagt att de nu ännu en gång vill börja privatisera de privatiseringar som tidigare rullats tillbaka. Det innebär ingen valfrihet för hennes medlemmar. De tvingas byta till en arbetsgivare de inte själva har valt. Det kommer inom ett fåtal år saknas 100 000-tals anställda inom sjukvården. Det är långt färre som väljer att utbilda sig till vårdyrkena jämfört med hur många som går i pension. Budskapet är att vården måste få bättre villkor om man ska kunna få unga att välja vårdyrkena. Villkoren är idag för dåliga och arbetsmiljön är för tung. När vården monteras ner flyttas ansvaret över till de anhöriga. Kvinnor tvingas åter tillbaka till köket. Men inte sitt eget kök – utan sin mors!

Söndagen började med att ändringsförslag till Trondheims-resolutionen och uttalanden. Det fanns förslag om politisk strejk mot höjd pensionsålder och till stöd för Tesla strejken.

Det hölls också ett panelsamtal om ”dyrtid” på Trondheimskonferensen. I Norge, precis som i Sverige, rusar matpriserna och priserna på andra grundläggande nödvändigheter i höjden. Vad kan vi göra åt det? Ingunn Gjerstad, ordförande för LO Oslo och aktiv i den fackliga kampanjen Industriaksjonen, menade att politiken behöver ta tillbaka kontrollen över elpriserna från marknaden och de stora företagen som styr idag. Det handlar både om att se till att det finns nödvändig ström till företag som vill ställa om till klimatvänlig produktion som skapar jobb, och att strömmen till hushållen skall vara billig. Sedan måste vi också på olika vis uppmuntra att det används mindre ström och inte slösa. Ingunn framhöll att det behövs mindre marknadsstyrning och mer planekonomi.

Stöduttalande för Tesla-strejken!

Konferensen tog ett stöduttalande till strejk på Tesla i Sverige, vilket välkomnades av Gunnar Westin, Vänsterpartiets facklig-politiska sekreterare. Trondheimskonferensen och den norska fackföreningsrörelsen ger sitt fulla stöd till IF Metalls strejk för kollektivavtal på Tesla! Man kommer också ta initiativ till aktionsdagar för att stötta IF Metall i Sverige, och driva på för detta i LO-förbunden.

Här är uttalandet för solidaritet med Tesla-strejken som antogs i enighet på Trondheimskonferensen:

Støtt de streikende

I Tesla i Sverige har over 130 ansatte ved Teslas verksteder streiket siden 27. oktober 2023.

I tillegg har transportarbeidere ved havnene sørget for blokade og hindret lasting og lossing av Teslabiler, renholdere nekter å rengjøre Teslas lokaler, bygningsarbeidere nekter å vedlikeholde- og bygge på Teslas anlegg, elektrikerne utfører ikke service og vedlikehold av ladeparken rundt om i Sverige, posten nekter å levere bilskilt, slik at Tesla ikke får registrert nye biler.
Det er stadig flere forbund som ønsker å bidra på en eller annen måte, til støtte for de Tesla-ansattes kamp for en tariffavtale.
Det er et nydelig bevis på solidaritet i praksis og vitner om hvor sterk fagbevegelsen er når vi står samlet.
LO forbund, spesielt Fellesforbundet, har enkelte medlemmer på ulike Tesla-verksteder. Felles for dem alle er at arbeidsgiver ikke kjenner til at de er fagorganisert.
Trondheimskonferansen støtter helhjertet de svenske verkstedarbeidernes , for det mest grunnleggende i arbeidslivet, tariffavtalen.
Trondheimskonferansen stiller seg solidarisk med de streikende i Tesla i kampen mot Tesla og fagforeningsfiendtlige Elon Musk.
Denne kampen må, og skal vinne sammen!

Intervju med Maria Wåhlin, Mia Christensson och Patrik Strand (samtliga aktiva i Kommunal och deltagare på Trondheimskonferensen).

Fråga: Vad är intrycket av Trondheimskonferensen så här långt?
Maria Wåhlin: Jag tycker att det är väldigt uppfriskande att deltagare går upp och ifrågasätter och kritiserar LO, det tycker jag känns väldigt ovant i förhållande till det man ser i Sverige. Och så dom här appelltalen, det är väldigt många människor här som brinner liksom… inte minst kvinnorna tycker jag gör ett väldigt starkt intryck!

Mia Christensson: Det är så präglat av att det är på gräsrotsnivå, att det är vanliga arbetare, det är inte tillgjort, och det är väldigt stor kampvilja, och det är mycket känslor. Folk visar sina känslor och är ibland förtvivlade över sakernas tillstånd, men den här stora kampviljan som genomsyrar konferensen är fantastisk. Att folk pratar öppet om strejk, och kamp, om jämställda löner, att män är uppe och pratar om de kvinnliga yrkena. Jag tycker att det är fantastiskt. Och före detta norska LO-ordförande (Gerd-Liv Valla) som citerar Marx och pratar socialism… det är uppfriskande!

Patrik Strand: Det är väldigt peppande att delta på konferensen, för det finns en ideologisk frisk debatt som ifrågasätter de stora förändringarna som sker idag, där klassklyftorna växer allt mera, och man diskuterar vad man vill göra åt det. Den här systemkritiska debatten kan man ibland sakna i svensk fackföreningsrörelse, där det kanske är lite mer uppgivet. Här känns det som att det finns en stridsvilja och en ideologisk nerv, som är jätteskoj. Och det är också skoj att man samarbetar över organisationsgränserna, det verkar inte vara så mycket organisationsegoism.

Jag är imponerad av den starka kampviljan hos de många ombuden, det tvärfackliga och breda sättet att jobba i konkreta frågor och den internationella solidariteten med befrielsekamp och fred i världen. Trondheimsmodellen står stark!

Fråga: Vi har fått höra om flera kampanjer?
Patrik: Ja, det finns en lång rad initiativ där man samarbetar på tvärs mellan olika fackföreningar. Pensionskampanjen, nej till höjd pensionsålder, och Kvinnor på tvers, där det finns en levande diskussion om den kollektiva lönediskrimineringen mot kvinnor som går tillbaka till 1970-talet… jag kan inte se att det finns ett motsvarande samarbete mellan fackförbunden i Sverige, och det är väldigt inspirerande. Sist men inte minst tycker jag att den internationella solidariteten är väldigt imponerande, och att det är en så stark solidaritet med Ukraina och Palestina, men även med Kurdistan. Och att det finns konkreta projekt där fackföreningsaktiva bistår med vad man kan för att hjälpa folk i andra länder, och att man tänker i dom länderna. Det är sällan vi ser det på samma vis i svensk fackföreningsrörelse, och här tror jag vi har mycket att lära. Och även miljökampen, som finns på dagordningen på ett väldigt konkret och bra vis, tror jag att vi har mycket att lära av.

Fråga: Det har varit många diskussioner om olika frågor, är det någon som gjort mer avtryck?
Maria: Ja, inte minst diskussionen om pensionerna. Jag är själv 56 år, så det berör även personligen. Det här gör ju att man vill hem och granska den här bluffen, som man kallar det här. Det är ju samma i Sverige, att dom lägger över det på individen. Det är ditt val att du ska spara och hur du ska placera dina pengar i en sorts lotteriverksamhet som införts, där vi ska välja fonder själva, där de vill att vi ska ställa oss i led samtidigt som systemet urholkas bakom ryggen på oss. Det är ju något man behöver syna och strida om.

Det var också en väldigt stark inledning på konferensen igår, när författaren som läste läste ur sin bok och lyfte att vi behöver prata mer om stigmat som det innebär att vara fattig, och att det behöver lyftas upp mycket mer på agendan. Framförallt nu när det ser ut som det gör, med räntor som ökar och inflation som urholkar våra löner.

Mia: Idag tycker jag det var inspirerande att höra om pensionsfrågan. Dom har ju samma situation som vi gått igenom i Sverige, där man försöker driva igenom en höjning av pensionsåldern. Den niten gick ju vi på, egentligen utan motstånd efter att vi blev lovade bättre arbetsmiljö, och hos oss la sig hela arbetarrörelsen mer eller mindre helt platt, och det blev inte mycket till diskussion. Här är det ju en diskussion och här är det uppmaning till kamp! Fantastiskt!

Länkar:

Anna-Sabina Soggiu: Vi fattigfolk
Går att beställa på: https://manifest.no/soggiu-vi-fattigfolk

Fellesforbundet (största fackföreningen i privat sektor inkl. industrin, byggbranschen mm): https://www.fellesforbundet.no/

Fagforbundet (norska facket för kommunal och välfärdsarbetare):

https://www.fagforbundet.no/

Fellesorganisationen (fackförbundet för socialarbetare):
https://www.fo.no/

Handel og Kontor (för handelsanställda):
https://hk.no/

For Velferdsstaten:
https://velferdsstaten.no/

Fri Fagbevegelse (norska LO:s nättidning):
https://frifagbevegelse.no/

Industriaksjonen:
https://www.industriaksjonen.no/

Norsk Folkehjelp
https://folkehjelp.no/