Det råder en skriande brist på undersköterskor i landet. Rött hängde med undersköterskan Marie Kjerulf för att prata om löneläge, yrkets status och arbetsmiljö.
Det är onsdag förmiddag en snöig decemberdag. På Jakobsgårdarnas vårdcentral i Borlänge är det fullt upp. Under tegelhusets tak samlas en rad verksamheter, med allt från barnavårdscentral till diabetesmottagning. Vi har bestämt träff med Marie Kjerulf, som sen drygt fyra år tillbaka arbetar som undersköterska på mottagningen.
– Jag jobbade i butik i en massa år, men till sist kände jag att det räckte, jag ville jobba med människor på ett mindre ytligt plan. Tanken var först att jag skulle bli sjuksyrra, men jag trivs så bra som undersköterska att jag blev kvar som det, berättar hon när vi ses.
Landstingets kläder är inget som skiljer ut en från mängden, men Maries namnskylt med de välkända regnbågsfärgerna och träskorna i samma färgsättning piggar upp. Själva vårdcentralen är inte hbtq-certifierierad, utan personalen får själva välja hur deras namnskyltar ska se ut. För Marie Kjerulf är det ett ställningstagande.
– Vi får göra egna skyltar och jag tycker frågan om allas lika rättigheter och att alla är välkomna till vårdcentralen är viktig. Och det tror jag att vi är bra på här, att se allas lika värde, även om vi inte har någon certifiering.
– Vi får ibland höra rasistiska kommentarer från patienter och då är det viktigt för oss som jobbar att markera. Jag brukar säga att ”vet du, det är ingen idé att du säger sådär till mig, för oss som jobbar här är alla patienter lika mycket värda”.
Många patienter återkommer
– Hej, hur mår du? Har du blivit bättre?
Korridorerna är många, landstingsgula och det är lätt att gå vilse. Vi är på rundtur och Marie Kjerulf stannar upp och pratar lite med en patient om medicinering och krämpor. Det är många som återkommer till vårdcentralen med jämna mellanrum. På ett ställe står en stor fyrkantig box utplacerad, förvillande lik den som På spåret-deltagarna sitter i. I den gör Marie Kjerulf och hennes kollegor hörseltester. I en annan korridor står en blodtrycksmaskin, där tanken är att patienten själv ska kunna testa sitt tryck. Sen kommer vi till Marie Kjerulfs favoritplats, labbet. Där ligger blod och rullar runt, runt i sina behållare. På bänken står två cylinderburkar och väntar
på att tas om hand.
– Vi försöker att alternera vart vi är, vi är sällan på samma ställe på både förmiddagen och eftermiddagen. Men jag tycker mycket om att vara på labb, där får man lite tid att prata med patienten, berättar hon.
Något som skiljer Jakobsgårdarna från många andra vårdcentraler är att var fjärde listad patient har sin härkomst utanför EU. För att kunna erbjuda en likvärdig vård har bland annat tre tolkar anställts. De arbetar även som undersköterskor. Sammantaget behärskar personalen på Jakobsgårdarna nitton olika språk, med allt från polska till somaliska.
– Vi är elva undersköterskor och bland oss finns det tre som är tolkar. Vi har två somaliska tolkar och en som tolkar på kurdiska och arabiska.
– Just nu känns det som att vi skulle behöva en till arabiskoch kurdisktalande tolk. De får verkligen jobba jättemycket. Dels är det bokade tolkmöten med läkare, men också patienter som kommer till receptionen och vill ha hjälp.
Utöver tolkhjälp har Marie Kjerulf ett extra stöd att ta till när orden tryter. Ur fickan plockar hon fram en liten bok med bilder. Det är logopeden Hanna Slott Öjenhed som tillsammans med bland andra Marie Kjerulf tagit fram hjälpmedlet. Vi bläddrar lite fram och tillbaka i boken, på bilderna syns allt från personer som tar av sig jackan, till sprutor och avföringsprov.
– Det är verkligen toppen om man ska göra någon snabb grej och kanske inte behöver tolk egentligen. Ta urinprov till exempel, förut har man stått och försökt förklara och sagt kssss. Ja, alltså man använder ju hela kroppen, skrattar Marie Kjerulf och visar med gester hur det sett ut.
Stafettläkarna slukar pengar
Vi går vidare i korridoren. I en korridor sitter läkarna, några är fast anställda, men många är så kallade stafettläkare. I Dalarna är cirka 40 procent av läkarna hyrläkare. Precis som i många andra landsting är den kostnaden ett hål som slukar mycket pengar, och Landstinget Dalarna har under en lång tid dragits med underskott. Nu är planen att den 1 januari 2019 inte längre vara beroende av stafettläkare.
– Det blir spännande att se hur det går. Om man inte ska ha läkarstafetter, då gäller det ju att andra landsting också sätter upp samma mål, för annars funkar ju inte det, menar Marie Kjerulf. Det är också det som är tanken, beslutet är gemensamt fattat av Sveriges kommuner och landsting, SKL. Och ett tillskott av pengar på Jakobsgårdarna skulle behövas anser hon. Vårdcentralen är sliten och linoleumgolven är lappade och lagade med mönster i olika färger.
– Titta här, här har vi ett trasigt golv som de lagat så fint, säger hon och pekar när vi kommer in i ett av sjuksköterskerummen.
En fyrkantig bit vit plastmatta i ett helt annat mönster än det blommiga originalet bryter av mot golvet.
– Här skulle man kunna göra ett handavtryck, eller kanske skriva sin autograf, säger Marie Kjerulf med hänvisning till Walk of fame i Hollywood.
Hon säger sen allvarligare:
– Det är trångt och det är slitet och vi skulle behöva förbättra säkerheten med larm i alla rum. Nu har vi fått köpa egna ringklockor från Clas Ohlson att trycka på om något händer. Det kan ju vara att en patient svimmar inne på labb eller liknande och vi behöver hjälp.
– De här lokalerna är gamla och slitna. Det har funnits planer på renovering, där alla ritningar och allt är klart, men det är avblåst. Nu är det godkänt att receptionen och ett par andra ytor ska renoveras, fortsätter hon.
Som ett led i att komma bort från stafettfällan har vårdcentralen börjat arbeta på ett nytt sätt, efter en så kallad primärvårdstriage, som innebär att alla patienter som kommer till jouren graderas enligt olika parametrar för att avgöra om patienten är akut sjuk och vem den ska träffa. Detta är ett arbetssätt som framför allt används inom akutvården, men som nu införts på Jakobsgårdarnas vårdcentral. Mycket av arbetet handlar om att sätta gemensamma ramar för arbetet. Maria Gelin är verksamhetsutvecklare och distriktssköterska, och initiativtagare till projektet.
Vad har det nya arbetssättet fått för effekter?
– Tanken från början var att frigöra läkartider. Det såg vi effekten av ganska omgående. Den absolut största vinsten är att vi därigenom får fram läkartider till vårdcentralens kroniskt sjuka och äldre. Detta är personer som ofta kanske inte låter så mycket, men det spelar ingen roll, lagstiftningen säger att den som behöver vården bäst ska ha det först. Det säkerställer vi här.
– Sen minskade även antibiotikaförskrivningen med var tredje recept. Det har betydelse för arbetet med att motverka antibiotikaresistens. Framför allt handlar det om att vi arbetar enligt gemensamma riktlinjer och beslutsstöd. Följer man dem bör man till exempel inte förskriva ut antibiotika efter eget huvud, utan det är vissa kriterier och parametrar som helst ska uppfyllas innan patienten får ett recept.
Jakobsgårdarna har också valt att utveckla primärvårdstriagen till att också innefatta det planerade arbetet på vårdcentralen. Där handlar det framför allt om att patienterna kanske inte nödvändigtvis behöver träffa en läkare, utan att patientkontakten kan fördelas även på sjuksköterskor och undersköterskor. Modellen har döpts till Jaxmodellen och Maria Gehlin tror att den kommer att få spridning.
– Det började med primärvårdstriage, men nu har vi förädlat modellen. Det handlar framför allt om att boka patienten på rätt vårdnivå. Till exempel träffar inte våra diabetespatienter läkare, utan har framför allt kontakt med våra diabetessköterskor. Undersköterskorna tar de prover som behövs inför besöken.
– Nästan hälften av Dalarnas vårdcentraler har varit i kontakt med oss sen vi började med detta, det finns en nyfikenhet. Vi har inte läkare nog att bedriva vården som vi gjort tidigare.
Jag frågar henne om det funnits några svårigheter med att lägga om arbetet.
– När man inför något nytt så finns det alltid ett visst motstånd i delar av organisationen. Så även för oss såklart. Här är det viktigt att chefen sätter ner foten och säger att det kommer genomföras, annars kommer man ingenstans. Sen handlar det också om att inte falla tillbaka i gamla mönster, menar Maria Gelin.
Ett annat sätt att råda bot på läkarbristen är att anställa nyanlända läkare som testas och utbildas i den svenska hälso- och sjukvårdskulturen för att få sin läkarlegitimation verifierad av Socialstyrelsen. Amer Alsawadi är en av dem. Han kom som flykting från Syrien för några år sen, bor nu i Borlänge och är förhoppningsvis snart godkänd för att arbeta som läkare i Sverige.
– Jag måste göra ett prov för att bli godkänd, det är medicinska termer och sådant, berättar han. Under tiden arbetar han på Jakobsgårdarnas vårdcentral.
– Och sen blir du ju kvar här. Det skulle bli dyrt med allt avskedsfika du skulle behöva bjuda på om du slutar, säger Marie Kjerulf och skrattar.
Ett fördjupat yrkeskunnande
Marie Kjerulf har varit med i arbetsgruppen runt primärvårdstriage och är på det stora hela nöjd med det nya arbetssättet. Hon menar också att det har fördjupat hennes yrkeskunnande.
– Projektet har gjort att jag fått en annan blick. Till exempel om jag är på labb och känner att den här patienten, den mår inte bra, kanske har ont i bröstet och har haft det jobbigt ett tag, då kan jag själv ta blodtrycket och sen prata med stödsköterskan, istället för att bara skicka hem patienten.
– Vi har också hittat några patienter som varit riktigt risiga och när man jobbar såhär får man en annan blick, man lär sig att se och blir lite säkrare.
Men hon kan också märka att det blivit mer att göra i och med att undersköterskorna tagit över en del arbetsuppgifter som tidigare legat på sjuksköterskorna. Som ett led i det nya arbetssättet har vårdcentralen öppnat upp en helt ny verksamhet, nämligen en undersköterskemottagning, där man bland annat utför vissa uppgifter som sjuksköterskorna tidigare gjort.
– Jag tycker att vi fått mer arbetsuppgifter, det är väl en del av det här att det finns färre läkare och färre sköterskor. Vissa saker som läkarna tidigare gjort läggs på sjuksköterskorna och då får vi också fler uppgifter. Det börjar kännas nu när fler arbetsuppgifter läggs på och vi ändå inte får mer folk. Vi kan inte dela på oss och det är ju så att någon kanske blir sjuk, någon vill vara ledig. Det är tufft.
– Bristen när vi är lite folk påverkar alla. Det påverkar sjuksköterskorna som inte får hjälp, det påverkar läkarna som får vänta och blir frustrerade. Någon vill ha ett blodtryck mätt, någon annan ett EKG och en tredje vill ha något annat. Ibland får man säga att vet du, vi hinner inte om det inte är jätteakut.
Och även om landstinget för tillfället har inköpsstopp, vilket påverkar möjligheterna att ta in ny personal, så kan det ändå vara svårt att få tag på undersköterskor. Det finns ett stort underskott och enligt siffror från Sveriges kommuner och landsting, SKL, har 62 procent av landets kommuner svårighet att få tag på undersköterskor. Marie Kjerulf tror att bristen på undersköterskor delvis handlar om status.
– Jag tror att vi måste nå ut mer bland unga med vårt yrke och att det måste få en bättre klang. Vi måste visa vilket roligt jobb det är. Alla är inte gjorda för att bli sjuksköterskor eller läkare och att vårda människor är det viktigaste arbete du kan ha.
Men kanske framför allt om lön.
– Jag tycker det är roligt att vara undersköterska och trivs väldigt bra med det, men det är klart att lönen är en stor anledning till varför man arbetar.
– Många undersköterskor har jobbat i många, många år, sen får de barn som går ut skolan och får ett jobb och så har de plötsligt mer i lön än en själv, som jobbar och har jobbat med människor i många år och har en jättekunskap. Det känns konstigt, avslutar hon.
Rundturen är slut och det är dags för Marie Kjerulf att återgå till de vanliga sysslorna. Om några timmar är arbetsdagen slut.