Efter ännu en sommar med värmerekord och larm om uttorkade flod-bäddar och hotande svältkatastrofer har klimatfrågan naturligtvis klättrat på den politiska dagordningen. För Vänsterpartiet är klimatet förstås ingen ny fråga. Däremot har en påstått ”ny linje” ändå väckt debatt under våren. Men vad består denna nya linje egentligen av? Rött har pratat med Elin Segerlind, klimatpolitisk talesperson, och Ali Esbati, ansvarig för partiets ekonomiska politik, för att reda ut vad som är nytt och vad som är gammalt i partiets klimatpolitik.
“Samhällets oförmåga att hantera klimatomställningen har varit tydlig. Medvetet avsäger sig politiker förmågan att förändra, trots att all vetenskap pekar på att förändring är nödvändig och akut.” Så står det på första sidan i Vänsterpartiets valplattform. Just klimatet är sedan det första avsnittet i plattformen, och den fråga som enskilt tar upp mest utrymme.
När man frågar Elin Segerlind om vad som utmärker partiets klimatpolitik så känns tongångarna också igen:
— Vänsterpartiets klimatpolitik handlar om att föra samman de röda värdena med de gröna. Vi vet att en omställning för klimatet inte kan ske fullt ut utan att vi också får ett samhälle som på ett bättre sätt fördelar våra gemensamma resurser, säger hon.
Individuellt ansvar eller gemensamma lösningar?
Men trots att klimatfrågan alltså uppenbarligen inte direkt strukits från dagordningen, så har något förändrats. En formulering som har fastnat är att Vänsterpartiet numer tycker att det är bra att man ”äter kött och åker på charter”. Kan det verkligen stämma?
För Elin Segerlind är det en förenklad bild. Snarare än om att vara för eller emot köttätande eller flygande i sig, så handlar det om var man lägger fokus.
— Visst behöver vi prata om privatkonsumtion, men då måste vi framförallt prata om hur vi möjliggör för individen att konsumera klimatsmart.
Just frågan om konflikten mellan vad individer känner att de klarar av, och vad de önskar att vi gemensamt ska åstadkomma, är också kärnan i den paradox som finns när det kommer till opinionen i klimatfrågan. Samtidigt som de flesta stödjer en radikal klimatpolitik i princip, så lever många människor med små marginaler, och har svårt att se hur de skulle klara den kraftigt sänkta levnadsstandard som de uppfattar att gröna partier och miljöaktivister står för.
Det handlar helt enkelt om prioriteringar: de flesta inser att klimatet måste räddas, men eftersom vi lever i ett klassamhälle, med ökande klyftor, så är det samtidigt svårt för många att se hur de ska klara av det som de uppfattar att klimatomställningen skulle innebära för dem.
— Idag har väldigt få möjlighet att leva ett liv inom ramen för det klimatet och naturen klarar, oavsett hur goda intentioner man har, säger Elin Segerlind.
Bortom uppmaningar till individen att leva klimatsmart så krävs alltså något annat för att bygga den koalition som kan förverkliga det som de flesta anser behöver göras i själva sakfrågan. Kort sagt: en politik som förklarar hur en radikal klimatpolitik går att förena med social rättvisa, där de som kan bära kostnaderna och också står för de stora utsläppen också är de som får betala. Följaktligen blir till och med det personliga ansvaret i slutändan en fråga om politiska val:
— Det är helt grundläggande att vi som politiker skapar förutsättningarna, och att vi ser att omställningen inte som liberalerna tror kommer ske utifrån marknadens goda vilja, säger Elin Segerlind.
Världens största marknadsmisslyckande
Men om Vänsterpartiets fokus inte är på personligt ansvar – på att du och dina vänner ska se till att äta mindre kött och låta bli att flyga – och inte på att föreslå en omställning som går ut på att arbetarklassen ska dra åt svångremmen ännu mer, vad är det då det handlar om?
I Ekots lördagsintervju i maj sade Finanspolitiska rådets (FPR) ordförande Lars Heikensten i förbifarten något som borde ha slagit ned som en bomb. När man undersökt de politiska partiernas program och myndigheternas planer, visar det sig att det egentligen inte fanns några konkreta idéer om hur mycket klimatomställningen skulle komma att kosta. Det gjorde Heikensten ”mycket förvånad”, vilket man ju kan förstå.
Men trots att FPR menade att det är ”oklart” hur mycket investeringar som behövs för att rädda klimatet, så skyndade man sig samtidigt att hävda att det mesta av dessa okända investeringar inte kommer att göras av oss gemensamt. Statens viktigaste insatser borde istället vara att skapa ”bra regelverk” för att uppmuntra privata aktörer. Vi vet inte vad och hur mycket som måste göras, men att det är marknaden som ska göra det.
Ali Esbati är kritisk:
— Det där är oerhört närsynt och det handlar i grunden om en världsbild där marknaden tillmäts närmast magiska krafter. Det är klart att investeringar kommer att ske privat och att regelverk är viktiga. Men utan offentliga investeringar kommer sådana investeringar dels att ske
i alltför liten utsträckning och dels alltför sent. Det är inte acceptabelt.
Klimatet och kapitalet
På en punkt är Ali Esbati och Finanspolitiska rådet däremot helt överens, nämligen när det kommer till var kostnaderna för omställningen kommer att ligga. Det kommer att handla om transport, elförsörjning och bostäder.
— Det som framförallt kommer att krävas är att genomföra investeringar i de alternativ som får ned användningen av fossila bränslen och de utsläpp som bidrar till klimatförändringar. För vår del i Sverige handlar det främst om transportsektorn; det vill säga att bygga ut tåg och kollektivtrafik; och om energisektorn, genom att ta kontrollen över elpriserna, bygga ut överföringskapacitet, och massivt bygga ut vind- och solkraft. Samt förstås i att renovera och bygga nya bostäder på ett klimatsmart sätt, säger Ali Esbati.
Med andra ord: klassisk samhällsbyggnad – just sådant som politiken abdikerat från under de senaste decennierna. Om man vill ha en tydlig plan som tar de här behoven på allvar, och faktiskt också räknar på hur mycket det skulle kosta, så räcker det också att titta på den politik Vänsterpartiet utarbetat under det senaste året. I maj i år föreslog partiet en satsning på 700 miljarder på klimatet. Denna historiska satsning ska finansieras genom ett moratorium på det finanspolitiska ramverket, och behöver alltså inte gå ut över välfärden eller våra andra gemensamma åtaganden. Vänsterpartiets förslag är det första, och hittills enda, konkreta och finansierade förslaget på hur vi tillsammans ska gå tillväga för att bekämpa klimatkrisen.
Från ord till handling
Men det saknas faktiskt inte radikala tankar om hur klimatfrågan ska lösas, från i alla fall några andra partier. Problemet är inte bristen på åsikter utan det underskott på materiella lösningar som är typiskt för en politik på tomgång. I slutändan fast i en motsättning mellan liberalismens två ansikten: antingen sluter vi oss på förhand till att marknaden ska sköta det på egen hand och att vi som medborgare gör bäst i att hålla oss på avstånd; eller så ska vi alla, genom ännu kraftfullare mobilisering och retorik fås att ta vårt individuella ansvar.
Där är Vänsterpartiets attityd i grunden en annan. Som Ali Esbati uttrycker det:
— Det som skiljer Vänsterpartiets politik från andra partiers, är att vi är beredda att faktiskt ta de besluten och sätta igång med det som kommer att vara ett omfattande, gemensamt åtagande. Och samtidigt utgå ifrån att vi har väldigt olika livssituationer i samhället idag, och att social jämlikhet och rättvisa därför oundvikligen måste gå hand i hand med en klimatomställning som faktiskt fungerar och blir av, säger Ali Esbati.
Ta det som ett löfte … inte som ett hot
Betyder det att klimatomställningen kommer att passera oförmärkt förbi för oss som individer, att vi inte kommer att behöva ”förändra våra sätt att leva” som det ibland pratas om? Knappast, bara för att det är gemensamt och politiskt och inte som individer vi måste genomföra klimatomställningen betyder det förstås inte att den inte kommer att märkas av.
— I grund och botten handlar det om att skapa en grund för ett helt annat samhälle som bygger på låga utsläpp, minskad konsumtion, renare produktion, effektivare transporter, hållbara livsmedel och mycket mer, som Elin Segerlind uttrycker saken.
Om vi lyckas förverkliga detta – och det måste vi om vi ska lyckas rädda klimatet – så skulle det innebära ett samhällsprojekt på samma storleksnivå som det som skedde under efterkrigstiden, med miljonprogrammet och uppbyggnaden av den svenska vattenkraften och elnätet. Kort sagt: grundvalarna för det svenska välfärdssamhället.
Då handlade det om att bygga Sverige ut ur fattigdomen och att se till att vi gemensamt tog kontrollen över efterkrigstidens växande välstånd. När vi nu bygger för att rädda klimatet handlar det på samma sätt om att göra samhällsförändringen till en hävstång för större rättvisa, och att se till att det nya samhälle vi skapar kommer alla till del. Det är ingen liten uppgift, och den kommer knappast att gå oförmärkt förbi. Men som Ali Esbati ser på det handlar det inte om ett hot, utan en möjlighet.
— I grunden handlar klimatfrågan om hur vi vill leva tillsammans. Vi har i våra samhällen enorma resurser som kan användas till att lägga om till andra, bättre sätt att producera och transportera, att ta hand om varandra och umgås. Men då måste vi fatta gemensamma beslut om det. Klimatomställningen utmanar de rådande maktförhållandena. Det är just det som är nödvändigt. Och möjligheterna är stora: för full sysselsättning med bra jobb, stärkt gemensam välfärd och bättre sätt att organisera vår vardag.