Varför gick Vänsterpartiet starkt framåt i flera landsbygdskommuner men sämre i riksdagsvalet på samma orter?
Sam Carlshamre möter Maria Broberg, kommunfullmäktiges ordförande i Sorsele
– Jag tror att det finns en stor vinst i att vara fokuserad på kärnfrågan – det vill säga välfärden – och hur den ser ut för oss som är bosatta i glesbygd, säger Maria.
Efter valet har Vänsterpartiets valresultat diskuterats flitigt, både utanför och i partiet. Något nästan alla lagt märke till har varit att det gick dåligt bland de “unga progressiva” – det vill säga personer som är relativt välutbildade och värderingsmässigt vänster, oftast i storstäderna. Dessa gick ofta till Miljöpartiet. Å andra sidan det gick bra i miljonprogramsområden, den andra av partiets tre målgrupper – framförallt i de områden där partiet hade eller byggde upp stark lokal organisering.
Men nu ska vi fokusera på den tredje gruppen Vänsterpartiet riktade in sig på: arbetarklass utanför storstadsområdena, det vill säga det som ofta, lite förenklat, identifierats som ”bruksortsväljare”.
I framtidskommissionens rapport från 2018 beskrevs gruppen som präglad av att: ”Verkliga materiella, såväl som upplevda försämrade förutsättningar och framtidsutsikter på stora delar av landsbygden/glesbygden/bruksorten, har skapat misstro mot de etablerade partierna och andra delar av samhället som anses tillhöra etablissemanget.”
Vänsterpartiets uppdrag, som socialistiskt parti, identifierades å andra sidan som att:
”Fylla tomrummet med en positiv framtidsidé [vilket handlar om] mycket mer än att göra motstånd mot utvecklingen. [Det] kräver att vi intar en ny roll, förändrar bilden av vårt parti och aktivt skapar ett hoppingivande och trovärdigt alternativ – ett nytt sätt att vara vänster på tillsammans.”
Trots att det varit mycket snack om den här satsningen på att nå den här nya gruppen, så får resultatet sägas ha blivit klent. Vänsterpartiet gjorde tvärtom dåligt ifrån sig både i bruksorter och på glesbygden.
Men intressant nog så finns det trots allt ett antal kommuner på landsbygden där Vänsterpartiet har mycket starka siffror i kommunalvalet, men som trots det knappt ligger över genomsnittet när man tittar på riksdagsvalet. Som noterades i framtidskommissionens rapport:
”På flera håll ser vi dock att trots starka framgångar i kommunvalen så ligger förtroendet för oss i riksdagsvalen betydligt lägre på samma orter och tveklöst finns det folk som röstar på V i kommunvalet och SD i riksdagsvalet.”
En plats där detta tveklöst är fallet är Sorsele. Det är den näst minsta av Sveriges 290 kommuner sett till antalet invånare – 2455 människor bor där – men den fjortonde största sett till ytan. Till ytan är den knappt större än Kronobergs län.
Här blev Vänsterpartiet största parti i kommunalvalet med 35,86%. I riksdagsvalet fick Sverigedemokraterna 21,76%, medan Vänsterpartiet fick nöja sig med 7,34%. I kommunvalet stället sverigedemokraterna inte ens upp. Med största säkerhet kan vi alltså sluta oss till att det finns folk i Sorsele som uppfattar Vänsterpartiet som ett alternativ lokalt, men däremot tycker att Sverigedemokraterna bäst uttrycker deras åsikter på riksplanet.
Hur kommer sig detta? Vad säger det om relationen mellan lokalt och nationellt, och i sista hand: om möjligheterna att faktiskt göra de inbrytningar på landsbygden som vi måste göra om vi i längden ska bli ett parti som representerar hela Sverige?
För att få svar på detta har Rött pratat med Maria Broberg, Vänsterpartist och kommunfullmäktiges ordförande i Sorsele.
Hej Maria, Vem är du i allmänhet, och hur ser du på dig själv som vänsterpartist?
-När jag inte är politiker och engagerad i partidistriktet jobbar jag med kommunikation och är författare, och jag har en del andra engagemang utöver politiken. Jag blev medlem i Vänsterpartiet först när jag röstades in i kommunstyrelsen i Sorsele 2016, innan dess var jag – som den journalist jag var innan dess – politiskt obunden. Vi har en liten partiförening lokalt och majoriteten av oss har också politiska uppdrag, vilket gör det lite speciellt och medför somliga utmaningar.
Vad är Vänsterpartiets, som organisation, styrkor och svagheter lokalt?
-Svagheten hos oss är helt klart att vi är för få engagerade. Det är svårt att fylla uppdrag och poster. Styrkan är, skulle jag säga, att vi är ett heterogent gäng. Vi har företagare inom olika områden – vår ordförande och kommunalråd Kjell är mjölkbonde, jag är som sagt författare – men våra medlemmar är också skogsarbetare, pensionärer, sjuksköterskor, VD:ar och så vidare. Vi täcker många kompetenser, trots att vi är få, och har högt i tak.
Många personer som röstat på Vänsterpariet har alltså uppenbarligen röstat på SD i riksdagsvalet, men på vänsterpartiet lokalt. Hur kommer det sig tror du?
– Den första och tydligaste anledningen är förstås vårt förstanamn Kjell Öjeryd, som har varit kommunalråd i två mandatperioder och som kommer att fortsätta i en halv mandatperiod till. På så små orter som vår spelar det ibland större roll vem det är som representerar partiet, än vilket parti det faktiskt är. Men tittar man på hur rösterna föll på riksnivå 2018, och hur rösterna har förskjutits lokalt mellan partierna detta val, så vill jag påstå att det är en smula förenklat att bara peka på vårt förstanamn.
Det är inte så att vi lokalt hämtar våra väljare i den djupaste moderatmyllan, till exempel. Röstsplittringen speglar alltså någonting mer komplext än att folk ligger till höger men röstar på en populär ledare. Vi tappade till exempel många röster till SD på riksnivå jämfört med 2018.
Sorsele är en skogs- och jordbruksbygd, alltså inte en sådan gruv- och industribygd som berörs i ”den nya gröna omställningen i norr”, och dessutom en väldigt glesbefolkad kommun. Demografiskt har vi en åldrande befolkning och en liten andel högutbildade. Nedmonteringen av välfärden är någonting vi känner av dagligdags. Det blir svårare och svårare att bo här, och det bemöts med liten eller ingen förståelse. Snarare tvärtom; en del yttranden vi hör och upprörs över låter mest verklighetsfrånvända och arroganta utifrån vårt glesbygdsperspektiv.
Där blir SD ett antietablissemangsparti, och det är många glesbygdsbor som är trötta på etablissemanget. Jag tror att det är så ”enkelt”.
Finns det några konkreta lärdomar att dra av exemplet Sorsele?
-För andra kommunpolitiker tror jag att det handlar mycket om att det är lite valrörelse, och mycket det man gör innan den. Vi skulle inte få det stöd vi får om vi inte gjort bra ifrån oss under föregående mandatperiod.
En annan konkret sak är att vi faktiskt ibland måste vara pragmatiker i våra politiska beslut. Jag tror att Vänsterpartiet ibland kan låta lite verklighetsfrånvända, men klarar man av att också vara pragmatisk i vissa frågor kan man möjligen också visa att man är ett parti som klarar av att styra.
Jag tror i och för sig att framtoning spelar roll – ingen väljare vill känna att de blir pissade på på grund av sin livsstil.
Men allra viktigast är förstås sakpolitiken. Decentralisering, sjuk- och tandvård, bra skola, tillgång till en attraktiv fritid. Klassisk välfärdspolitik i mångt och mycket. Att inte behöva betala högst skattesats i landet eller köra 40 mil tur och retur för att gå till tandläkaren.
Att kunna fortsätta bedriva sitt företag på goda villkor trots att man utgår ifrån en plats som inte ligger vid kusten.
Det har pratats mycket om ”strategin” – med inriktning på att vinna (tillbaka) arbetarväljare utanför storstäderna. De facto har den ju inte gett något utslag den här valrörelsen. Hur ser du på den från ditt perspektiv?
– Det är skillnad mellan en person som bor i Jokkmokk och en som bor i Kiruna eller Gällivare, trots att det tycks vara så att kommunerna – som är grannkommuner – ligger relativt nära och för ett otränat öra tycks ha samma samhällskultur. Det är skillnad på gruv- och industriorter och skogs- och jordbruksbygder. Men tittar man på en del av problemen som finns i Kiruna, Gällivare och Jokkmokk – eller Sorsele, som jag tycker ligger nära Jokkmokk kulturellt – så skiljer de sig, åtminstone vid en första anblick, inte åt så mycket. Brist på personal inom skola och äldreomsorg, till exempel. Långa avstånd. Brister i tillgång till tand- och sjukvård. Men också diskussioner och konflikter kring areella näringar och den gröna omställningen. Och ingen gruvort vill utvecklas till att bli en inpendlingskommun.
Så, min synpunkt när det gäller “strategin” är möjligen att den var lite för vriden mot en specifik typ av väljare som kanske inte ens går att vinna. Jag tror att det finns en större vinst i att vara mer fokuserad på kärnfrågan – det vill säga välfärden, och hur den ser ut för oss som är bosatta i glesbygd.
Mindre bilder på Nooshi i gruvhjälm och fler besök i Vittangi skola, för att säga det lite tillspetsat. Jag ser fram emot att se hur strategin utvecklas. Jag tror ju på riktigt att Vänsterpartiet är det allra bästa alternativet för oss som bor här.
Bildtext:; Maria Broberg (mitten) och Vänsterpartiet Sorsele. Näst längst th kommunalrådet Kjell Öjeryd.