”Jag är arg. Arg över arbetsköparnas övertag, fackets nederlag, vårt långvariga underläge. Arg på ombudsmännens slapphet, medlemmarnas lathet, min egen trötta passivitet. Arg på det här århundradets kundmentalitet. Arg över att vi ska känna lojalitet med företagen istället för varandra. Arg över HR-avdelningar, företagsråd och allt som vill ge oss en känsla av inflytande istället för verkligt medbestämmande.”
Orden är från poeten och kallskänkan Jenny Wrangborgs senaste krönika i Kommunalarbetaren. Hennes poesi om hopp och kamp inleder ofta de fackliga central-organisationernas möten och konferenser. Den kritik Wrangborg riktar mot sin rörelse handlar om en utveckling där fackföreningsrörelsen alltmer kan liknas vid ett försäkringsbolag istället för en social rörelse. Och fackens roll har onekligen förändrats över tid.
Vid alla internationella jämförelser står sig svensk fack-föreningsrörelse stark. Men den är svagare än någonsin tidigare i den svenska historien om vi ser till den fackliga anslutningsgraden, det vill säga hur många som är medlemmar i ett fackförbund. En siffra som idag nämns är 68 procent. Och trenden är nedåtgående. De grupper som minskar snabbast är arbetarna, det vill säga LO-yrkena. Men samma nedåtgående trend syns även på tjänstemannasidan, om än långsammare. Detta gör att makten förskjuts och tjänstemännens vardag och verklighetsbeskrivning får mer utrymme. De som jag intervjuat är entydiga i sin analys.
– Arbetsmarknaden är tudelad. Det som är norm för vissa är otänkbart för andra. Ofta talas det om de otrygga villkoren som en genomgångsfas, som några tuffa år man måste ta sig igenom. Men det är snarare så att vissa branscher organiseras genom precisionsbemanning, där grundbemanningen är alltför liten och tillfälliga lösningar ett stående inslag, säger Susanna Gideonsson, ordförande för Handelsanställdas förbund.
Även de ”starkare” förbunden delar hennes analys. Här IF Metall:
– Visst är det så att svenska arbetstagare lever i olika världar, säger Marie Nilsson, som är förbundsordförande för IF Metall.
Industrisamhället har bytt skepnad
Så vad är det då som har hänt? Få har uttryckt det klarare än Göran Greider. Redan 2008 skrev han följande i en recension av Olle Sahlströms bok I skuggan av en storhetstid i Aftonbladet kultur: ”Varför har facken överallt tappat terräng? Den främsta orsaken är att den gamla formen av industrialism, där facket en gång växte sig starkt, nu ofta ligger i ruiner. Jodå, industrisamhället finns kvar, men det har bytt skepnad och istället är det i privat och offentlig tjänstesektor som den stora delen av arbetarklassen i dag finns. Tiotusenkronorsfrågan är bara hur en miljon polska lastbilschaufförer spridda på tusentals små åkerier ska organiseras? Eller städare? Väktare? Restauranganställda? Papperslösa? Tillfällighetsanställda?”
Och det är just i branscherna ovan som arbetarna har fått känna av de allt mer hårdnande villkoren. Många av de sentida skräckexemplen som nämns i de fackliga reportageböckerna Lösa förbindelser, Skitliv eller Rebecka Bohlins De osynliga kommer därifrån: Hyvling, ofrivillig deltid, precisionsbemanning, ”falska” f-skattare, oseriösa bemanningsföretag, kombinationstjänster, delade turer eller anlitandet av papperslösa.
En facklig motoffensiv
Denna utveckling har triggat en facklig motoffensiv som är synlig inom flera områden, bland annat inom handeln. Insikten handlar om att de har varit tvungna att hitta tillbaka till det fackliga ”fotarbetet”. Ut på arbetsplatserna. Organisera och värva medlemmar. Susanna Gideonsson igen:
— Det handlar om hur vi presenterar vårt förbund för presumtiva medlemmar, men också om att vi gör omfattande insatser för att stimulera till facklig aktivitet på arbetsplatserna. Organisationen ska vara redo, den kommande avtalsrörelsen är ett lysande tillfälle att visa att lokal facklig styrka lönar sig och på så sätt inspirera fler till mer facklig kamp.
Andra branscher, främst de manligt dominerade förbunden på den privata sidan, som Byggnads och Transport, möter andra problem. Där handlar det om att deras arbetsmarknad påverkas av teknikaliteter som ”utstationeringsdirektiv”, ”Lex Laval” och/eller huvudentreprenörsansvar. I dessa fall handlar det om att arbetsmarknaden i väldigt snabb takt europeiserats och att arbetskraft som arbetar på svenska arbetsplatser inte betalas enligt svenska lönenivåer. Det är inte de globala migrationsströmmarna från världens olika krishärdar som påverkar mest, utan arbetsgivare som tänjer den fria rörligheten inom EU till det yttersta. Som gör allt för att betala så låga löner som möjligt. Långtradarchaufförer på svenska vägar som vida överskrider tillåten körsträcka och ingångna avtal. Snickare, rörmokare och hantverkare som får flera hundra mindre i fickan än sina svenska jobbarkompisar för samma jobb. Globaliseringen har främst skett på företagens och arbetsgivarnas villkor, de har navigerat snabbare och utnyttjat den nya politiska kartan till sin fördel. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson gör följande analys:
— Något nytt håller på att ske på arbetsmarknader runtom i världen. Sedan åtminstone slutet av 1990- talet växer både så kallade low-skill och high-skill jobs, medan jobben i mellanskiktet minskar. Det här kallas jobbpolarisering och innebär att vi är på väg mot en timglasformad arbetsmarknad. Den dominerande förklaringen är att den nya digitala tekniken gynnar mer kvalificerad arbetskraft med icke-rutinmässiga arbetsuppgifter, samtidigt som rutinmässiga jobb i mellanskiktet automatiseras.
– Dessutom växer antalet och andelen low-skill jobs bland annat på grund av ökad efterfrågan på vissa servicetjänster från en växande grupp välbetalda konsumenter. LO anser givetvis inte att low-skill jobs behöver vara dåliga jobb, så länge lönen går att leva på och arbetet är utvecklande och har goda arbetsvillkor. Men så är inte alltid fallet. Därför är det en viktig facklig uppgift att motverka det ökade antalet
otrygga jobb och osäkra anställningar, säger han till Rött.
Många otrygga jobb
Vi kan väl säga att det går sådär. I Italien är mer än 80 procent av alla ”nyskapade” jobb otrygga. Sedan 2010 har 40 procent av de ”nyskapade” jobben i Storbritannien varit egenföretagare. Denna förändring av arbetsmarknaden har ökat sedan den ekonomiska krisen 2008. Sverige kom lindrigt undan, men stora delar av Europa drabbades desto hårdare. Den ökande ojämlikheten och otryggheten har skoningslöst exploaterats av högern, främst den främlingsfientliga och populistiska. Medan vänstern, både den socialdemokratiska och mer radikala, har förlorat mark i stort sett överallt. I det nya parlamentariska landskapet är arbetsrätt, arbetstagare och fackförbund de stora förlorarna.
Då återstår att försöka hålla emot och behålla status quo. Vilket är en djupt deprimerande insikt. Men än är den svenska fackföreningsrörelsen inte redo att ge upp. Vägen framåt ligger enligt Karl- Petter Thorwaldsson i en satsning på ökad jämlikhet.
— Den viktigaste övergripande frågan är ökad jämlikhet. Inkomstskillnaderna har ökat snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land under de senaste trettio åren. Vi måste gå från ord till handling och se till att Sverige återigen blir världens mest jämlika land.
Och här någonstans börjar vi närma oss den turbulenta politiska hösten 2018, som till slut kulminerade i en mittenregering. Den fackliga kritiken mot överenskommelsen mellan S, MP, C och L har varit stenhård. Den första delen handlar om fördelningspolitiken där skattesänkningar ska prioriteras framför välfärdssatsningar. I Ekots lördagsintervju den 12 januari sa Thorwaldsson: ”Det är jävligt omodernt på ren svenska”.
Hotar med lagstiftning
Än mer allvarlig är kritiken kring den del av uppgörelsen som handlar om anställningsskyddet. Om arbetsmarknadens parter inte själva kommer överens hotar politiken med lagstiftning, vilket innebär ett radikalt brott mot ”den svenska modellen” där arbetsmarknadens parter via förhandlingar ska komma till gemensamma överenskommelser och avtal. ”Det är inte bra att förhandla under hot”, säger LO. ”Det är ett oacceptabelt ingrepp i partsmodellen att hota med lagstiftning”, menar TCO, medan SACO uttrycker sig något försiktigare: ”Saco vill fortsätta ta ansvar för svensk arbetsmarknad utan påtryckningar från politiken”.
Anledningen till denna högersväng beror på tryck från C och L, där det finns en intern borgerlig kritik mot att Alliansen under sin senaste tid vid makten inte gjorde tillräckligt för att försvaga fackföreningsrörelsen. Detta trots att regeringen Reinfeldt verkligen inte var overksam. De förändringar av a-kassan som gjordes 2007 var en hård och effektiv reform som försvagade de fackliga organisationerna. I siffror ledde det till det största medlemstappet sedan Storstrejken 1909. Mycket i överenskommelsen tyder också på att det främsta målet är att försvaga svensk fackföreningsrörelse, inte att förbättra företagsklimatet. Oväntat nog är en mängd arbetsgivarorganisationer därför ytterst tveksamma till de förslag som främst C har drivit. Bland dessa återfinns till exempel näringslivets tankesmedja Ratio, som visserligen riktar kritik mot rådande lagstiftning, men som inte pekar ut de lösningar Annie Lööf vill driva igenom. Även Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen har varit ute och meddelat att parterna hanterar arbetsrätten bättre än politikerna.
Turbulenta år att vänta
De kommande åren kommer bli turbulenta. Januariavtalet ska omvandlas från ord på ett papper till praktisk politik. Många tror att de hårdaste konflikterna kommer stå om marknadshyror och det som denna text har försökt analysera: arbetsmarknadspolitiken.
En överenskommelse i mitten kommer öppna upp politiken på vänsterkanten. Hur återstår att se. En möjlig utveckling går att utläsa på V:s vice ordförande Nooshi Dadgostars Facebooksida, där hon redan kvällen den 16 januari visar upp en bild där delar av partiledningen sitter och fikar med Hyresgästföreningens styrelse. Det hade varit anmärkningsvärt, för att inte säga sensationellt, om en liknande bild hade lagts upp från Norra Bantorget. Det skulle i så fall innebära att en av grundpelarna för den svenska arbetarrörelsen, den så kallade fackligtpolitiska samverkan mellan S och LO, skulle vara på fallrepet.
Hur stor skada januariöverenskommelsen kommer ha på relationerna mellan S och LO återstår att se. De uttalanden som hittills har kommit från LO är vaga. Men något kvalitativt nytt är den varma tonen gentemot Vänsterpartiet. Symptomatiskt för vår tid uttryckt genom ett uttalande på Facebook den 15 januari, där organisationen ställer sig bakom delar av V:s krav på överenskommelsen mellan S, MP, C och L. Då organisationssidorna inte har någon relationsknapp är det hittills omöjligt att avgöra om de samtidigt ändrade sin status från ”i ett förhållande” till ”det är komplicerat”. Omöjligt är det inte.
Ett katarsiskt ögonblick
Det hela kommer avgöras i hur januariavtalet tas emot runt om i landet på fabriksgolv och i sjukhuskulvertar. Hur diskussionerna kommer gå i fikarum och bakom butikskassorna. Möjligtvis är januariöverenskommelsen det katarsiska ögonblick alla har väntat på. Startskottet för en ny facklig aktivism. Blir 2019 det år då ”Maggan” från SVT:s Vår tid är nu lämnar fiktionen bakom sig, ömsar skinn och kliver in på banan igen?