Hur äter man klimatsmart, rättvist och närproducerat i en storstad? Samtidigt som svensk jordbrukspolitik fokuserar allt mer på industrialiserad monokultur kämpar många nya lokala producenter för hållbar mat till fler.
På natursköna Sunnansjö gård, strax utanför Uppsala, bor Gunnar Rundgren. Förutom att han varit ekobonde i mer än trettio år och en av grundarna bakom KRAV-certifieringen, så är han också föreläsare och författare. I två uppskattade böcker utgivna på Ordfronts förlag har han kritiserat modernt jordbruk.
– Det finns en het diskussion här i Sverige om vilken mat vi konsumerar – vegetariskt eller inte, kolhydrater eller inte. Intresset för vilken mat som produceras är däremot nästan obefintligt. Men det är ju tyvärr så att de flesta val redan har fattats åt oss när vi står där i affären och väljer mellan förpackningarna, säger Gunnar.
Gunnar Rundgren menar att avregleringen av jordbrukspolitiken på 80-talet ledde till en ökad industrialisering av jordbruket, med större producenter och färre odlade grödor. Dessutom satsar jordbrukarna alltmer på de grödor som är lönsammast för livsmedelsindustrin; ris, vete, sojabönor, majs, kyckling.
– Det traditionella, mångsidiga jordbruket var en positiv kraft som bevarade stora delar av planetens ekosystem. De stora monokulturerna av till exempel sojabönor eller vete skadar däremot både miljö och landsbygd, anser Gunnar.
– Fokuset på lönsamma produkter riskerar också att leda till en alltmer globaliserad diet; istället för att den lokala tillgången på råvaror får styra vad vi äter bestämmer industrin åt oss, utifrån vad som maximerar deras vinst, avslutar Gunnar Rundgren.
Värnar det lokala och hållbara
Det finns dock en motrörelse, med odlare och uppfödare som värnar det lokala, småskaliga och hållbara. Enöga mat är ett exempel på en sådan matproducent. Boende i Stockholmsförorten Huddinge kanske märkt ett nytt inslag i kommunens skogsområden de senaste åren – hundratals killingar som nöjt betar sly och buskar i stora hagar. Det är Enöga mat som håller getterna, som betar ute mellan maj och oktober.
– Hankillingar som föds på mjölkgårdar brukar avlivas direkt vid födseln, och köttet tas inte tillvara. Nu köper vi dem istället och låter dem beta ute, som de är menade att göra, en hel sommar och tidig höst innan de slaktas och blir till lokalproducerat, ekologiskt kött, säger Anna Sundberg, Enöga mats ena grundare.
Viktig syssla
Getterna sköter, helt utan att veta om det, en viktig syssla där de mumsar sig fram genom sina hagar. Naturbetade ängar är nämligen viktiga för den biologiska mångfalden. Sveriges enda art av cikada trivs bäst i den miljön, och igenväxningen av gammal betesmark har gjort att den numera klassas som nära hotad. Bin och humlor trivs också i de artrika hagarna, och de i sin tur är viktiga villebråd för många fåglar. Hundra hektar ängsmark håller killingarna öppna varje sommar, både i Huddinge och på ön Landsort, ett naturskyddsområde. Tillsammans med Jordbruksverket driver Enöga ett projekt för att få fler kommuner, förhoppningsvis över hela landet, att börja använda getter i bevarandet av landskapet.
– Förutom att killingarna helt gratis hjälper till att bibehålla artrikedomen i naturen fungerar deras spillning som gödsel och gör marken bördigare. De gör mark som annars legat oanvänd produktiv. Allt det här från killingar som annars hade slaktats och gått helt till spillo, förklarar Anna Sundberg.
REKO-ring
Enöga Mat är en många små lokala matproducenter som säljer sina varor via REKO-ringar.
De är ett enkelt sätt för mindre odlare och uppfödare att nå köpare direkt, en folkrörelse med ursprung i Finland och inspiration från Frankrike som gör det lättare för människor att handla lokalproducerat. Den som vill handla bokar mat direkt från producenterna via sociala medier och hämtar sedan upp den på en utlämning, som sker på samma plats på förutbestämda tider. Ringarna grundas och administreras av frivilliga intresserade. En av dessa är Katja Jassey från Bagarmossen i Stockholm.
– Vi var några stycken som ville ha en REKO-ring här, så då startade vi en helt enkelt.
Det tog bara ett par dagar att få det i rullning. Vi hittade en stor parkeringsplats där vi kunde ha utlämningar och tog kontakt med odlare via sociala medier. Alla våra matproducenter är lokala och småskaliga, och de blir bara fler och fler, berättar Katja Jassey.
Katja menar att maten som säljs i REKO-ringarna både är mer miljövänlig och rättvisare än den man handlar i mataffären. Den reser färre mil, den odlas eller föds ofta upp på mark som annars inte varit produktiv och småskaligheten innebär att inga arbetare utnyttjas, som de annars ofta görs inom det industrialiserade jordbruket.
Dyrare med rättvisare
– Den stora nackdelen med maten som säljs i REKO-ringar är att den är dyrare än maten på snabbköpen. Å ena sidan är det positivt, för det betyder att alla inblandade fått ordentligt betalt för sitt arbete vilket inte alltid är fallet med industrimaten. Å andra sidan är det inte mat en sjukförsäkrad har råd att leva på.
Det skulle kunna avhjälpas med en annan livsmedelspolitik, anser Katja. Hon är också aktiv i föreningen Orten Odlar, och vet vad hur mycket mat som kan produceras på små ytor om förutsättningarna är de rätta.
– På 100 kvadratmeter kan en skicklig odlare få ut 800 kilo grönsaker. Om de pengar som nu investeras i hydroponisk odling, som varken är miljövänlig eller särskilt produktiv, istället investerades i fler och större koloniträdgårdar skulle många många fler kunna bli både självförsörjande och kunna sälja grönsaker lokalt. De sociala fördelarna, med människor från hela världen som möts, lär sig av varandra och har ett gemensamt projekt är såklart också en bonus!
Än så länge är rörelsen kanske i sina lindor, men att det finns ett engagemang för hållbar och rättvis mat är tydligt. På bara fyra har det startats mer än 200 REKO-ringar i Sverige, i storstäder såväl som i glesbygd, och de har idag fler än 700 000 medlemmar i sina grupper på sociala medier. De småskaliga producenterna blir också allt fler. En folkrörelse håller på att växa fram, och förr eller senare måste den väl också påverka politikernas inställning till hur vi ska odla, föda upp och äta?