Den ilska och upprördhet som många känner efter att H&M låtit meddela att de vill hyvla anställningsgraden för 1500 av sina butiksanställda är inte svår att förstå. Precis som Jenny Bengtsson skriver i en ledare för tidningen ETC är ”hyvling (…) ingenting annat än förstörda arbetsliv, eftersom det självklart inte är möjligt för arbetande människor med bostad, familj – liv – att gå från heltid till en liten deltid och ha ekonomin intakt”.
Ännu mindre så i de fall där arbetstidsmåttet krymper från nästan heltid till bara 5 timmar i veckan, kunde man tillägga. Och det är förstås H&M medvetna om: Precis som fackförbundet Handels påpekat är klädkedjans tilltag en fortsättning på den valda strategin, som går ut på att få så många anställda som möjligt att säga upp sig frivilligt.
Bolagets VD Helena Helemersson, med en årslön på 14,2 miljoner kronor, får symbolisera de rikas girighet: Hon skyr uppenbarligen inga medel när det gäller att angripa löner och villkor för de arbetare som producerar H&M:s vinster. Att utnyttja kryphålen i LAS maximalt? Inget problem för den globala klädjätten.
Detta sker också i ett sammanhang där den ekonomiska krisen allvarligt och påtagligt leder till försämrad levnadsstandard för de många. Hårdast drabbade är just samhällets utsatta grupper, till vilka de lågavlönade löntagargrupperna inom LO-kollektivet räknas. Många har dessutom – utöver en låg lön – inte en heltidsanställning.
Värst ställt på denna punkt är det också i just detaljhandeln: det är den bransch där allra flest arbetar deltid – på hela arbetsmarknaden. Bland arbetare i butik har så många som 69 procent en deltidsanställning, och bland kvinnor är siffran hela 75 procent.
I takt med att inflationen fortsätter att stiga och den ekonomiska krisen fördjupas blir det alltmer uppenbart att ekvationen för ett växande antal arbetare inte går ihop. Men det är inget som verkar bekymra arbetsgivare som H&M.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar var snabbt ute och gav uttryck för både ilska och upprördhet över klädjättens besked. Det är bra och viktigt att vänstern – och fackföreningsrörelsen med den – har en tydlig röst som inte darrar på manschetten när det kommer till att tala ut om klassorättvisor likt denna.
Samtidigt framstår tystnaden från många socialdemokraters håll som talande för det egna ansvaret för att sådant här beteende från arbetsgivarna fortfarande tillåts. Den personifieras kanske tydligast av LAS-avtalets stora möjliggörare, tidigare Kommunalordföranden Tobias Baudin, som i samband med att avtalet blev lag förkunnade sin stora glädje över att ”missbruket av hyvling ska stoppas”. Man skulle vilja fråga vart han håller hus nu, och varför den nya partisekreteraren inget har att säga om anställningstryggheten för Handels största medlemsgrupp?
Att Handels, som ett av flera kritiska LO-förbund, fortsatt att hålla emot i fråga om uppgörelsen om LAS framstår i det här ljuset som ett ytterst välmotiverat beslut. Man får nu bara hoppas att förbundet också gör allvar av kravet på avtalsskrivningar som begränsar klädkedjornas möjligheter att hyvla, så att heltidsnormen i LAS faktiskt efterlevs. Att nå en framgång i den frågan skulle vara välbehövligt i hela branschen, och i ett större perspektiv vara en seger för alla löntagare.
Möjligheten att ta en sån strid närmar sig för övrigt snabbt: Handels kollektivavtal löper ut om bara drygt en månad, den 31 mars. Tar förbundet det tillfället så kommer man kanske inte att kunna räkna med stödet från Baudin, men man skulle ändå kunna passa på att fråga partisekreteraren “Vilken sida står du på?”, som i den gamla fackföreningssången.
Vad Baudin skulle svara kan vi inte veta säkert, men helt säkert är nog att Handels och butiksarbetarna skulle kunna räkna med det aktiva stödet från många fackföreningsaktiva, och förmodligen också räkna med starka sympatier från massvis av löntagare i vårt avlånga land!