På bara ett par år har plattforms-ekonomin växt till en maktfaktor. Gigbolagen är multinationella och genom sina appar dikterar de arbetsvillkor från Nord till Syd, och det är svårt att jobba traditionellt fackligt. Men motkrafterna finns!
Rött har pratat med Anton Hultberg, aktiv i Gigwatch och SAC som deltagit i den första internationella kongressen för gigarbetare i Los Angeles.
Gigjobben har skapat massiv debatt och nu ökar också organiseringen globalt, eftersom likheterna är stora oavsett om du är cykelbud i Sverige eller kör taxi i Argentina. Det gäller lösa arbetsförhållanden, löner långt under kollektivavtal, svårigheten att få någon ersättning vid sjukdom och vad det innebär att ständigt vara styrd av appar. Ändå finns förstås de som också framställer gigjobb, eller plattformsjobb, som något positivt; att de innebär variation, att man kan välja själv hur mycket man vill jobba, att de sänker tröskeln till arbetsmarknaden för nyanlända eller dem utan utbildning och så vidare.
Omfattningen av sektorn är svårbedömd, men enligt en aktuell rapport från McKinsey Global Institute har omkring 162 miljoner människor i Europa och USA någon form av gigjobb, vilket innebär 20-30 procent av den arbetsföra befolkningen. I Sverige ligger siffran på 28 procent och spås fortsätta öka. Gigjobben finns i alltfler yrken, de vi vanligast känner igen är matbud och annan hemleverans och serviceyrken, men också inom byggbranschen och handeln.
Anton Hultberg, aktiv i Gigwatch och SAC, tidigare skyddsombud på Movebybike har varit på den allra första internationella kongressen för gig-arbetare som hölls nyligen i Los Angeles, Gig Workers Congress.
På kongressen deltog gigarbetare från 17 olika länder från 5 olika kontinenter. Kongressen organiserades av det amerikanska servicearbetarfacket SEIU avdelning 721. Initiativet togs av fackets huvudorganisatör Martin Manteca, som länge varit aktiv i gig-frågan och var med och startade California Gigworkers Union. Många av deltagarna i kongressen var just aktiva Uber/Lyft förare från California Gigworkers Union. En av dem var Hector Castellanos, föraren som stämde Uber vilkat ledde till att giglobbyns lagförslag Proposition 22 dömdes ut som stridande mot den amerikanska konstitutionen. Det argentinska gigarbetarfacket SiTraRepA deltog också i planerandet och genomförandet av kongressen.
Anton Hultberg, vilket är det mest bestående intrycket från kongressen? Hur var stämningen?
–Jag ska nämna först att jag tidigare varit på två möten i Bryssel, inbjuden av Leila Chaibi, fransk EU-parlamentariker från Melanchons parti, som har tagit initiativ till att lagstifta mot gigekonomin. Så det är inte helt nytt för mig att träffa gigarbetare från andra länder, men det är klart det här var ännu större, det var folk från Filippinerna, Nepal, Argentina, USA, Italien..överallt!
–Det som gjorde mest intryck var nog att vi var så många och att vår samlade erfarenhet var att våra organisationer inte tas på allvar. Vi passar inte in i de etablerade fackliga strukturerna. Vi måste skapa nya strukturer, planera för gemensamma aktioner! Och kongressen avslutades också med att vi beslutade att vi ska ses igen om ett år i LA.
Du har tidigare pekat ut två saker som skiljer ut gigekonomin – att det handlar om falska egenanställningar och att gigjobben finns främst i sektorer där det är väldigt tekniktungt. Är det något mer som skiljer?
–Jag tror att det i mitt arbete med gigarbete i Sverige och i den mån jag försökt organisera andra, handlar om att de också har specifika problem för att många är migrantarbetare. De har ett ärende hos migrationsverket, de måste tjäna en viss summa för att få stanna. De jobbar inte bara för lönen utan för att få stanna i Sverige, och därför blir de dubbelt beroende av sina arbetsgivare.
Regeringen ökar ju nu lönekraven på vad man måste tjäna för att få stanna, från 13 till 26.000 i månaden. Kan det här innebära att migrantarbetare blir mer benägna att organisera sig?
–Ja, jag har fått såna signaler, men det här är helt nytt, jag blev kontaktad av en av dem jag jobbade med tidigare, och den här skärpningen av inkomstkraven kan ha betydelse och leda till att pakistanska och andra migrantarbetare tar steget och går ihop. Min ståndpunkt är att arbetare alltid måste stå samman.
– Efter att jag själv varit engagerad i Transport gick jag med i SAC, där vi nu i Stockholm LS ägnar oss nästan uteslutande åt att organisera migrantarbetare. Jag tycker att Solidariska byggare gjort ett fantastiskt jobb och företräder inte bara folk utan ser till att det dyker upp 20-30 personer på blockader.
–Det som skiljer SAC och Transport och Byggnads och andra liknande fack, är att vi har ingen karens. Till oss kan man komma med något som hänt även tidigare, och vi tar tag i det, och när det gäller migrantarbetare är det nästan undantagslöst så att de går med i facket när det har hänt någonting.
–Migrantarbetare har också väldigt svårt att skilja på vad som är en fackförening och en myndighet, som de är rädda för, och då hjälper det inte att de vanliga facken ofta är byråkratiska.
Det tekniktunga på gig/plattforms-arbetsmarknaden är intressant, men där finns också likheter med den vanliga arbetsmarknaden; inom vården och handeln finns ju tex också övervakning i form av appar? Var möjligheter till ett bredare samarbete något som togs upp på konferensen?
–Vi pratade absolut om teknik. Det finns olika vägar som det här tar, dels att fler får mer insyn i hur det här går till med övervakningen, och drabbas själva. Engelsmännen har gjort mycket på det området, inom Uber tex. Att man går till botten med vad som faktiskt samlas in för data och hur dessa data behandlas. Att man tex kan bli avskedad på grund av en recension från en kund, eller någon annan information som appen samlar in, men som föraren inte har tillgång till.
–Det är liksom grundproblemet med det vi kallar algoritmic management, att jobba genom en app. Medarbetaren har inte samma kunskap och tillgång till informationen.
Rött har ju skrivit om Spanien som vänsterns goda exempel, och inte minst på grund förbättringar på arbetsmarknaden, tex lagstiftningen om att gigarbetare ska vara fastanställda som den spanska regeringen, och dess arbetsmarknadsminister Yolanda Diaz drev igenom 2021.
Vi kan ju dock inte gå den vägen med vår svenska modell och kollektivavtal.
–Spanien har vi pratat mycket om i de här sammanhangen och det verkar som om det inte är helt enkelt. De har fått igenom den lagen, men det betyder inte att alla problem är lösta. Men det är ju intressant och bra! I Italien har de också fått igenom en lag, men inte lika omfattande, så den spanska lagen är den bästa i sitt slag hittills, det är min uppfattning.
–I Spanien har det också uppstått en marknad av kooperativa företag i efterdyningarna av när företag som Deliveroo och andra lämnat. Där kan man säga att gig-ekonomin på sätt och vis har fött en kooperativ marknad. Och det fenomenet tycks sprida sig. Jag pratade bland annat med en person som kör för ett taxikooperativ i New York. Och det finns ett liknande i Frankrike. I Sverige har vi Taxiunionen som håller på att bygga en kooperativ app, så det kanske är en väg framåt.
–Det handlar om att erbjuda konsumenterna en annan sorts app, där förarna har något att säga till om! Men det är lite på experimentstadiet än.
Hur ser du på att man faktiskt får väldigt stora arbetsplatser igen via e-handeln och techindustrin? Jag tänker tex på de gigantiska lagren som Amazon och andra har. Man har ju också sett ett starkt ökande fackligt intresse på Amazon, Google, Spotify? Kan alltså teknikutvecklingen också leda till nya möjligheter att organisera sig?
–Jag har tidigare bland annat varit aktiv på klädföretaget Zalando. Det är helt fruktansvärt! De har tre olika bemanningsföretag som de anlitar för att splittra upp arbetarna så att de inte kan ena sig om något gemensamt, och verkar också spela ut etniska grupper mot varandra. Arbetsmiljön domineras av trakasserier och övervakning. Jag måste säga att det är inte så hoppingivande det jag såg där! Men det jag såg på konferensen var positiva exempel från Amazon och Starbucks som var inbjudna. På Starbucks har de över 300 arbetsplatser som fackanslutits bara senaste året.
–Känslan när man hörde deltagaren från Amazon prata var verkligen att de hade fått nog, de vill ha förändring! Det som jag tänker är att den övervakning som sker på ett lager, den är också väldigt digital och liknar gig-ekonomin. Lite att man ska inte få jobba som en själv, ens egen rytm, ens kropp vill.Utan man ska jobba som det passar ett dataprogram. Man blir bara en bricka i ett spel styrt av ett program. Det är en stor fråga som vi måste återkomma till hur vi samarbetar där, både gigarbetare och andra anställda, och min känsla efter konferensen är att nu pågår en debatt om AI, artificiell intelligens, och nu har folk fått upp riskerna med att låta datorerna styra oss.
Framförallt i ett kapitalistiskt fåtalsvälde, hur det ska kopplas till AI? Från arbetares, och inte minst gig-arbetares, finns ju alla skäl för organisering och vaksamhet? Men det finns också hopp?
–Ja, hela kongressen kändes väldigt hoppingivande. Jag kände att jag halkade in på ett bananskal efter de här mötena i Europa. Det var ju främst amerikanska fack, men också fack från Argentina. Det pratades väldigt mycket spanska, det var deras planhalva och det bästa var att höra alla berättelser, men sedan det att vara där tillsammans och känns att det här kämpar vi med tillsammans. Det var inte så mycket olika syn på vad det var utan mer att känna enigheten. Det var konkret, göra aktioner, blockader, att göra dem på en större skala.
–Vi gjorde tre aktioner under kongressen. En utanför en domstol, en utanför argentinska konsulatet och en utanför Ubers huvudkontor i San Fransisco. Och veckan efter att vi varit där genomförde de en blockad mot LA:s flygplats, när Uber skulle flyga in sina höjdare för att ha möte i stan.
–Jag tror det är det vi måste göra, och få upp den här frågan på agendan! När spelreglerna förändras på arbetsmarknaden då kan man inte göra som man alltid har gjort utan då får man hitta nya sätt att agera och organisera! Att inspirera varandra på gräsrotsnivå har en enorm kraft, det har jag verkligen sett! När det kommer en somalisk taxichaufför från London och berättar för en somalisk taxichaufför i Stockholm hur de har kämpat och hur långt de har kommit, då är det trovärdigt! Det är den typen av samarbete som jag tror på i framtiden!
En sista fråga: Vi har sett företrädare för näringslivet som ”livat” gig-arbetare, som Fredrik Kopsch, chefsekonom på tankesmedjan Timbro, och försöker ändra narrativet så att det blir mer positivt. Och Quaisar Mahmood, managementkonsult som skrivit boken ”En av dem” om sin erfarenhet som Foodorabud utifrån sin familjs migranterfarenhet. Och är upprörd över att man gör gigjobbare till offer, han vill se dem som ”djärva äventyrare” enligt recensioner.
Hur reagerar du på deras inhopp och beskrivning av gigarbetarnas villkor?
–Det jag tycker är väldigt intressant är att de gör det och att de gör det nu. Det innebär att de känner att de behöver göra det. Gigekonomin framställs lite som en lekstuga, med färgglada bud som kör runt mat och sådär, sparkcyklar, lite barnsligt, lite crazy, inget att oroa sig över. Men jag tror att Timbro rycker ut till gigekonomins försvar handlar om att de har intressen, de är intresserade av att det här ska pågå.
–Det jag kan säga är att jag är väldigt glad att ha varit engagerad i Gigwatch i flera år, där vi konsekvent har jobbat med det här och har undersökt varenda aspekt av gigekonomin, med podcast varannan vecka, seminarier, rapporter, forskning. Timbro har ingenting på fötterna!
Läs och se mer från den internationella gigarbetarkongressen på SEIU:s Facebooksida och på Gigworkers unions Facebooksida, där finns filmer och klipp från aktionerna.
Kolla också in www.gigwatch.se.