Norska LO:s Trondheimskonferens gick av stapeln helgen 27-29 januari. Gunnar Westin, facklig-politisk sekreterare för Vänsterpartiet, var på plats och följde diskussionen och bekantade sig med den norska fackföreningsrörelsen.
Rött: Hallå Gunnar! Hur kom det sig att du hamnade på Trondheimskonferensen?
Gunnar: Hej! Jag var där på inbjudan av LO Trondheim, lite som ett resultat av att de skandinaviska vänsterpartierna har ett fackligt samarbetsnätverk. Den förra träffen med nätverket ägde rum i Stockholm 2021. Till den kom fackliga kamrater från Socialistisk Venstre och Røtt, bl.a. ett par från Trondheim. Så det är på den vägen.
Rött: Kan du berätta lite närmare vad det är för konferens?
Gunnar: Det kan beskrivas som en stor facklig-politisk verkstad där fackliga gräsrötter från hela landet ses under tre dagar, en gång per år, för att diskutera frågor och förslag. Det hela mynnar ut i att man antar en större resolution där konferensens ställningstaganden sammanfattas, och även andra kortare uttalanden på grundval av förslag från konferensdeltagare.
Det hela är en välorganiserad tillställning, med en vald redaktionskommitté som syr ihop och jämkar förslagen. Där förslag står mot varandra går det till omröstning. Budskapen och uttalanden från konferensen publiceras sedan offentligt och tas tillbaka till fackföreningarna på arbetsplatserna. På så vis blir konferensen en stark kraft som når ut med sitt budskap i fackföreningsrörelsen, på många arbetsplatser och i offentligheten.
Rött: Hur många deltog på årets konferens?
Gunnar: Den här konferensen samlade 540 deltagare från 145 olika fackföreningar som representerade 21 av det norska LO:s lokala samarbetsorganisationer. På norska syftar man med ”fackföreningen” på den arbetsplatsbaserade lokala organisationen, det vi kallar klubben. Så det var en välfylld konferenssal fylld med förtroendevalda i ett stort tvärfackligt sammanhang.
Rött: Det låter som en spännande samling! Vad är dina allmänna intryck?
Gunnar: Absolut, mycket spännande! Allmänt kan man säga att det var väldigt bra diskussioner som många deltog aktivt i. Genomgående hög kvalitet på inlägg, med mycket nerv och relevans. Den solidariska, kamratliga andan var påtaglig. Det var imponerande och inspirerande, konferensen visade verkligen på styrkan i den här typen av tvärfackliga gräsrotssammanhang, något vi tyvärr inte har någon motsvarighet till i Sverige, men som verkligen skulle behövas.
Rött: Finns det en stor skillnad mellan LO i Norge och i Sverige där?
Gunnar: Ja, det finns vissa skillnader. En viktig sådan är att norska Arbeiderpartiet inte på samma vis som de svenska Socialdemokraterna har kontroll över LO, åtminstone inte på lokalplanet. Norska LO har en mer självständig roll i förhållande till partipolitiken. De norska partierna som står till vänster om Ap har också ett inte obetydligt inflytande, och en mer självklar ställning. Konferensens inledningstal hölls för övrigt av LO Trondheims ordförande John Peder Denstad, som kommer från bussförarnas fackförening och är medlem i Rødt, och han följdes av Ingunn Gjerstad, ordförande för LO Oslo som kommer från förbundet Handel og Kontor, och som är medlem i Socialistiska Vänsterpartiet.
Det finns också en brett företrädd åsikt om att fackföreningsrörelsen ska stå självständig från partierna, utan att för den sakens skull vara neutral i de politiska frågorna. Det är alltså de gemensamma facklig-politiska utmaningarna som står i fokus, och frågan om partibok är inte så viktig som i Sverige.
Med det sagt är Trondheimskonferensen inte helt representativ för hur det ser ut överallt i norsk fackföreningsrörelse. I förbunden har ofta Arbeiderpartiet majoritetsställning i ledningarna, och Ap har också majoriteten av ombuden på norska LO-kongressen. Men Trondheimskonferensen är en maktfaktor, som bidragit mycket till att göra norsk fackföreningsrörelse stark, och initiativen där har spelat en avgörande roll för flera viktiga segrar för de progressiva partierna. Men den är från början ett initiativ från norska vänsterkrafter, och de är i majoritet bland deltagarna, även om också Arbeiderpartiet har en självklar plats. Och det är i sig ett uttryck för en annan viktig skillnad, jämfört med Sverige. Den fackliga vänstern i Norge – i bred bemärkelse – är en starkare kraft jämfört med sin svenska motsvarighet.
Rött: Förklaras det av att den norska vänstern är ”bättre” på fackligt arbete än dess svenska motsvarighet?
Gunnar: Det är nog att börja i fel ände. Viktigare tror jag är frågan om hur LO-strukturen i Norge är organiserad, och att det är styrkan i de tvärfackliga sammanhangen – både på Trondheimskonferensen och i de lokala fackliga samarbetsorganisationerna som är norska LO:s bas – som är den viktigaste förklaringen. I Norge är de lokala LO-organisationerna mer genuina tvärfackliga sammanhang i händerna på arbetsplatsklubbarna. Dessa samarbetsorganisationerna är också självständiga i förhållande till norska LO:s centrala och regionala strukturer. Hos oss är ju de lokala LO-facken i hög grad en förlängning av LO-distrikten, och inte sällan dominerade av tjänstemän med socialdemokratisk partibok. Verksamheten är ofta dåligt förankrad på arbetsplatserna, vilket sammantaget betyder att diskussionen i LO-distrikten blir lidande.
Sammanfattningsvis kan man säga att den starkare fackliga gräsrotsrörelsen i Norge, som bland annat bygger på det starkare demokratiska mandatet som arbetsplatsklubbarna har, tillsammans med en livligare vänster-facklig tradition – som förstår att använda det existerande utrymmet på ett konstruktivt och offensivt sätt – medför en bredare diskussion om de facklig-politiska frågorna. Och det har också gjort det svårare för partibyråkrater, oavsett etikett, att diktera villkoren för vad som får diskuteras, vilka som anses ”valbara” osv. Det har också bidragit till att makten inte är lika centraliserad jämfört med svenska LO. Ett exempel på det är att framförhandlade överenskommelser om kollektivavtal måste ut på medlemsomröstningar innan de får godkännas. Det innebär större makt för fackföreningarna på arbetsplatserna att påverka förhandlingsresultatet, vilket också betyder att medlemmarna har större anledning att engagera sig aktivt.
Rött: Intressant! Om man tittar konkret på på diskussionerna: vilka frågor stod i centrum, och resulterade de i några beslut?
Gunnar: Konferensprogrammet gav dels mycket utrymme för diskussion om olika förslag och initiativ från konferensdeltagarna, och dels fanns ett utrymme vikt för inbjudna gäster, till exempel med representanter för regeringspartierna och dess samarbetspartier, med påföljande diskussioner om huruvida politiken levererar på fackföreningarnas krav.
Det är också värt att nämna de förmöten som hölls innan konferensens start. Själv bevistade jag ett om internationellt fackligt solidaritetsarbete, där solidaritet med Palestina stod i fokus. Den norska fackföreningsrörelsen skickar varje år ner delegationer med fackliga aktivister som besöker de ockuperade områdena, och det arbetet har en stark förankring i förbunden. I exempelvis Fagförbundet, som kan liknas vid svenska Kommunal, har man ”Palestina-ambassadörer” för solidaritetsarbetet på arbetsplatserna. Norska fackföreningar är också en aktiv kraft för solidaritet med palestinierna i den norska politiken.
Man betonade mycket vikten av att solidariteten är praktisk, och att man skickar folk ner till de ockuperade områdena som får se med egna ögon för att kunna vittna och informera på hemmaplan. Många deltagare påpekade att detta arbete är än viktigare nu, i ett läge där högerextrema krafter inom den israeliska regeringen använder sin nya ställning till att allvarligt eskalera den redan mycket dåliga situationen för palestinierna. Det kändes som ett viktigt möte, och som att det byggde på ett grundmurat, välförankrat engagemang. Den svenska fackföreningsrörelsen skulle må bra av något liknande. Internationellt solidaritetsarbete är viktigt på så många sätt, och det handlar inte om välgörenhet. Det skapar också en viktig medvetenhet bland förtroendevalda och medlemmar.
Ett annat förmöte handlade om facklig ungdomsorganisering, ytterligare ett om elpriskrisen. Det sistnämnda var också en fråga som fick mycket uppmärksamhet på själva konferensen. Här driver fackföreningsvänstern en stark kampanj, delvis med kritisk udd mot regeringen men även riktad mot den norska LO-ledningen, som stödjer regeringens linje. Arbeiderpartiet och Senterpartiet vill inte röra elprismekanismen, som funkar på samma vis som i Sverige, och betonar istället vikten av statliga stöd åt konsumenter för att kompensera för de höga priserna. Mot denna lösning kräver fackföreningsvänstern istället ett ”norskt maxpris” på el. Deras förslag liknar i allt väsentligt Vänsterpartiets förslag om så kallade Sverigepriser.
Ett nätverk av fackklubbar har bildat Industriaksjonen, som var väl företrädda på konferensen. Detta nätverk har tillsatt en egen oberoende kommission som arbetar parallellt med regeringens energikommission. Man kopplar frågan om elpriserna till frågan om en aktiv industripolitik för att skapa arbete åt alla och genomföra klimatomställningen.
Debatten var dock inte på något sätt styrd av bara ett perspektiv. LO:s centrala sekreterare, Are Tomasgard, som försvarade LO-ledningens hållning och som kommer från industrifacken, var till exempel med som inledare i debatten och gjorde också ett seriöst intryck. Man hade också bjudit in representanter för den unga klimatrörelsen. Det blev mycket dynamik i diskussionen!
Ett resultat blev att konferensen beslutade om att ta initiativ till landsomfattande protester för politisk kontroll över elpriserna, i form av en aktionsdag den 16 mars. Man ställde sig också, apropå ett aktuellt förslag om ökad prospektering efter olja, bakom ett uttalande om att motverka exploatering av naturresurser på havsbotten, och om vikten av att inte förstöra förutsättningarna för bl.a. fiskenäringen, som är beroende av att livsmiljön i haven upprätthålls. På konferensen togs även initiativ till politiska strejker mot elpriserna. En sådan strejkaktion, som ska hållas under två timmar den 14 mars, hade redan innan konferensen utlysts av en avdelning inom Fellesförbundet.
Rött: Spännande frågor! Är den höga inflationen en viktig fråga i Norge också?
Gunnar: Ja, den togs upp i många inlägg. Många deltagare tog till orda om vikten av att fackföreningarna mobiliserar för kompensation för inflationen i kommande avtalsrörelse, vilket också resulterade i ett uttalande från konferensen. Man ställde sig också bakom ett initiativ till en ”dyrtidsaktion” från LO Trondheims ledning. Referenspunkten i den diskussionen var dyrtidsaktionerna i samband med första världskriget, då den norska fackföreningsrörelsen strejkade och upprättade egna prisregleringar. Här knyter man an till en radikal och samhällsingripande tradition.
Många andra frågor som lyftes och diskuterades var på ett eller annat vis kopplade till frågan om nyliberalismens påverkan på samhället och arbetslivet. Inte minst frågan om offentliga upphandlingar, där lägsta pris lätt får genomslag, lyftes som ett problem. I stora drag påminner många av problemen och utmaningarna om de som engagerar svensk fackföreningsrörelse.
Rött: Du nämnde att regeringsföreträdare deltog i konferensen. Vad hade de att säga, och vad fick de ta med sig från diskussionerna?
Gunnar: Först ut var Trine-Lise Sundnes för Arbeiderpartiet, som sitter i stortingets Arbets- och Socialkommitté. Hon talade varmt för de reformer som Arbeiderpartiet genomför på olika områden. En sak hon lyfte fram är det förbud mot bemanningsföretag som genomförts i byggbranschen i Oslo med omnejd, vilket genererade en stor applåd. Det ses också mycket som en seger för norska byggfacket, som varit pådrivande och gjort ett otroligt jobb med att mobilsera, och med att kartlägga situationen i branschen. Sundnes talade också om reformer för att stärka Arbetsförmedlingen, och om förslag på att införa ett arbetsgivaransvar i lagen för att komma åt missförhållanden i plattformsekonomin.
Hon följdes sedan av Kirsti Bergstö, vice ordförande för SV och även hon medlem i Arbets- och Socialkommittén. Bergstö lade mycket krut på frågan om vikten av att ta samhällelig kontroll över elpriserna och kraftproduktionen, men pratade även om solidaritet med Ukraina, vilket mötte starkt gillande. Även Silje Josten Kjosbakken, vice ordf för Røtt, talade. Hon fokuserade mest på frågan om vikten av att fackföreningarna driver politiken framför sig. Røtt är ju också i opposition. En företrädare före Senterpartiet, Per Olaf Lundteigen, var inbjuden. Även han framstod som ödmjuk inför den fackliga kritiken, och lovordade engagemanget på konferensen.
Mest debatt blev det om elpriserna, men det var också många deltagare som lyfte att de tycker att reformerna från Ap/Senterparti-regeringen är för försiktiga, och att betydligt mer behöver göras.
Rött: Det låter ju som en engagerande diskussion. Tror du att den kommer att leda fram till konkreta resultat och organisering?
Gunnar: Absolut, det var tydligt att konferensen är en del av ett organiserat sammanhang, och ses som en del i att driva saker framåt. Jag tycker att svenska fackföreningsaktiva har god anledning att inspireras av detta. Vi har mycket att lära av våra norska kamrater, och förhoppningsvis kan det fackliga samarbete som de nordiska vänsterpartierna har spela en roll i det framöver.
Rött: Något ytterligare du vill tillägga?
Gunnar: Ja, man tog även beslut om att organisera nästa konferens i januari 2024, och då ska fokuset vara på kampen för välfärden. Det borde vara något för exempelvis svenska fackföreningsaktivister i Kommunal att hålla ögonen på, och delta i. Bland de inbjudna gästerna från de nordiska vänsterpartierna diskuterades också ett initiativ från Enhetslistan om en ny nordisk facklig konferens nästa vår. Så det kommer att bli fler tillfällen till utbyte med norska fackföreningskamrater framöver.