Varför vår beredskap (inte) är god

I Matteusevangeliets sjunde kapitel berättas om en klok man som byggde hus på berggrunden, och en dåraktig man som byggde sitt hus på sand. ”Regnet öste ner, flodarna kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset”, står det i den nya översättningen, medan den äldre är mer dramatisk: ”Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot huset.” Flera generationer har gått och nynnat denna bibelvers i form av Eek-A-Mouses legendariska låt Noah’s Ark. Vad som händer med de två husen går lätt att räkna ut.

Under större delen av 1900-talet var Sverige ett land byggt på berg.

Vi hade mat: Lager av säd, linser, bönor, kaffe och köttkonserver, men också spannmål, kraftfoder till boskap och insatsvaror för jordbruket. Det räckte för att livnära hela befolkningen under ett halvår. Flera hundra lagringsplatser fanns utspridda i landet, ofta på hemliga platser i glesbygden eftersom tanken var att städerna skulle utrymmas om det blev krig.

Vi hade mediciner: Tack vare det statliga Apoteksbolaget AB hade Sverige världens mest avancerade läkemedelsförsörjning. I åtta förrådsbyar lagrades viktiga mediciner, antibiotika och råvaror till läkemedel. Om ett krig varade i flera år behövde man också kunna tillverka fler mediciner. Skolor hade förråd av sjukvårdsmaterial och kunde vid behov förvandlas till sjukhus.

Vi hade olja: Över hela landet i uppvärmda bergrum 30 meter under marken fanns lager av olja att använda under krig eller vid situationer som oljekrisen 1973. Rummen kunde inte nås av bomber och hade egna verkstäder och reservkraft. Vi hade till och med reservlager av olja utomlands, till exempel i Norge.

Vi hade kontanter: Riksbanken hade ansvar för att det på olika håll i Sverige förvarades mynt och sedlar som räckte för ett och ett halvt års behov, om produktionen skulle förstöras.

Vi hade reservdelar: Varje gång en bro eller väg byggdes köptes extra reservdelar in som snabbt kunde hämtas om bron skulle gå sönder. Och SJ hade fullt ansvar för att se till att järnvägen och tågen kunde underhållas. Vi hade en plan: Under en lång tid fanns 15 000 så kallade K-företag, som hade särskilt ansvar i händelse av krig eller kris. Det kunde vara både statliga och privata företag. K stod för krigsviktig, och ett K-företag var enligt lag tvunget att ställa sig i samhällets tjänst under nödläge. Linjeflyg skulle genast upphöra med alla sina kommersiella flygningar och bli ambulansflyg, Rygaards Annonsbyrå skulle genast sluta med reklamen och trycka krisinformation och, ja, Marabou skulle förse befolkningen med O’boy.

Staten hade det yttersta ansvaret

Naturligtvis var det en enorm organisation att hålla allt detta vid liv. Maten och medicinerna skulle bytas ut regelbundet när de blev för gamla och forslas in till städerna för att säljas, K-företagen behövde kontinuerligt utbilda de anställda i krishantering, administrationen av beredskapen krävde personal för att inte tala om själva lagren. Men Sverige hade med nöd och näppe undkommit två världskrig. Atomhotet, oljekrisen, kärnkraftsolyckorna, minnet av svälten 1917 och det kalla kriget gjorde att beredskapen inte var något man tummade på i första taget. Framför allt fanns det en övergripande tanke om att staten hade det yttersta ansvaret för befolkningen. Att läsa de gamla broschyrerna om hur noggrant och systematiskt lagringen gick till är rörande. Det fanns exakta mått för hur vetet och kornet skulle förvaras (95 respektive 55 centimeter under golvbjälkarna) och det fanns uppfinningsrika anordningar med hål i golvet för hur varorna skulle kylas. Livsmedlen testades regelbundet – till exempel fick elever i Kiruna sätta betyg på en lunch lagad på frystorkat kött från beredskapslager. ”Mycket bra” blev omdömet.

Men kalla kriget tog slut, EU utvidgades och kapitalismen gick in i en ny, global fas. I denna tid betraktades lager som något obsolet. Nu skulle den inre marknaden ersätta ländernas egen produktion. Lagren tömdes successivt under 1990- och 2000-talet och 2002 avskaffades beredskapsförordningen helt och hållet. I budgetpropositionen 1994/95:100 hette det ”Det svenska EU-medlemskapet är också av stor betydelse för möjligheten till en säkrare import under ett krisskede.” De lastbilar som var på väg till lagren med proteinfoder fick bokstavligen vända och åka tillbaka till fabriken, berättar de som var med. Många skakade på huvudet, men de kunde inget göra. ”Det är en omodern rest vi vill bli av med” förklarade MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Få protesterade offentligt. Den generation som växte upp nu hade aldrig upplevt tomma butiker, undantagstillstånd eller ransonering. Och de rapporter som påpekat bristen på beredskap har bemötts av ett: ”visst, det är viktigt, men inte just nu” och lett till nya rapporter och utredningar. Även företagen gjorde sig av med sina lager när just-in-time-principen och näthandeln ersatte fysisk förvaring. Nybyggda hus saknar ofta både vind och källare och i nybyggda lägenheter saknas något som tidigare varit hemmets viktigaste plats: skafferiet.

Sedan kom coronapandemin. Plötsligt upptäcker vi att vi har byggt vårt hus på sand.

Vi har ingen mat: Lagringsplatserna började tömmas när Sverige gick med i EU. Sockret, 200 miljoner kilo, blev till godis. Alla som köpte lösgodis på 1990-talets slut åt tillsammans upp Sveriges sista livsmedelslager. Idag har vi bara mat så det räcker för en till två veckor, och skulle gränserna stängas och importen upphöra är Sverige endast självförsörjande på tre saker: mjöl, socker och morötter.

Vi har inga läkemedel: När apoteket avreglerades 2009 försvann också ansvaret. Det lämnades inte över på någon – istället antog man att marknaden skulle sköta det hela. Men de kapitalister som gav sig in på apoteksmarknaden hade av naturliga skäl inget intresse av att hålla sig med gigantiska lager av medicin.

Vi har ingen olja: Bergrummen tömdes 1999 och lämnades vind för våg. Många har inte ens miljösäkrats utan står och läcker. Ansvaret för att lagra drivmedel har även här överförts till kapitalet, i detta fall utländska oljebolag. Vad som händer om all import stryps vet ingen.

Vi har inga kontanter: Efter att sedeltillverkningen privatiserats meddelade de nya ägarna att de tänkte flytta tillverkningen till Malta. Idag görs mynten i Finland och sedlarna i Storbritannien och endast en procent av Sveriges BNP finns i kontanter. Det räcker alltså med att elen eller uppkopplingen slås ut för att stoppa alla köp i hela landet.

Vi har inga reservdelar: Det räcker med en mindre kris för att problemen ska bli tydliga. I stormen Gudrun tömdes samtliga lager på elstolpar, aggregat och terrängfordon hos Svenskt Kraftnät. Det ansvar som brukade vara SJ:s är fördelat på över 100 företag och enheter. Skicket på järnvägarna är så dåligt att det ökat vägtransporterna något enormt. Vi har inte heller några reservdelar till broar och vägar nära till hands, och vi har inte heller någon plan: K-företagen är sedan länge avskaffade, och förslag om att återinföra dem har gått bet då det skulle strida mot EU-regeln om att inte ge något företag konkurrensfördelar. Skolorna håller sig knappast med läroböcker längre – än mindre sjukvårdsmaterial. Och 2012 samlades alla 7 miljoner skyddsmasker in och förstördes. De som hade kostat 75 kronor att köpa in, kostade nu 2 kronor styck att förstöra. Idag ropar sjukvården desperat efter masker. Allt från plastpåsar till overheadpapper används, och många läkare larmar om att corona-dödsfallen bland sjukvårdspersonal riskerar att bli mycket höga då Sverige inte följer WHO:s rekommendationer för skyddsutrustning. Det är ett tidens tecken att både modehuset Yves Saint Laurent och William Hahne från Alternativ för Sverige försöker casha in på att sälja dyra munskydd. En mycket ovärdig bild av ett samhälle i nöd.

Finland förhandlade om lager

Sverige har gått från att vara ett av de bäst förberedda länderna till att bli det sämst förberedda. Ofta skyller vi på EU, vilket till viss del stämmer. Men Finland, som nu framhålls som en förebild, var noga med att förhandla till sig rätten att behålla sina lager vid EU-inträdet. I Tyskland finns ett helt separat dricksvattensystem med egna pumpar, ledningar och kranar ifall det existerande skulle slås ut.

”Vårt samhälle är idag alltså paradoxalt nog mer högfungerande i normalläget samtidigt som det är mer sårbart i en krissituation” skriver tre forskare från Försvarshögskolan i boken Att samverka i kris. Forskarna Sara Bondesson, Fredrik Bynander och Helena Hermansson har skildrat hur sårbart Sverige är vid krissituationer som skogsbränder, flyktingmottagningen 2015 och terrorattacker. ”Det finns ett dilemma inbyggt i kris”, skriver de: Å ena sidan kan inte de vanliga aktörerna klara det själva, utan det krävs samverkan, å andra sidan innebär själva samverkan en massa administrativt arbete som slukar resurser. Och den snabba och hierarkiska beslutsgång som behövs i en kris går emot den platta nätverksstruktur som stora delar av Sverige tillämpar, där varje aktör har ansvar för sitt eget område och där kommunerna har ett långtgående självstyre. Att veta hur man bäst bemöter en kris: centralisering eller decentralisering, är inte helt enkelt, konstaterar FOI-rapporten Beredskap i framtida energisystem. Ett centralt elnät är lättare att slå ut, men ett decentraliserat är svårare att underhålla och fördela. En sak är dock säker. Mat och läkemedel kommer människan alltid behöva. För även om det kalla kriget är slut står vi inför krisscenarion som inte är mindre idag. Klimatförändringarna har ökat antalet översvämningar, skogsbränder och stormar. Det ger i sin tur upphov till resursbrist, vilket ger upphov till konflikter, vilket ger upphov till flyktingströmmar.

Ändå har Sverige avskaffat tanken på katastrof, kris, sjukdom – och nu blir konsekvenserna tydliga. Plötsligt inser vi att de sålt ut vår egen hälsa och trygghet. Politikerna tvingas åter erkänna att EU:s inre marknad inte fungerar. Stefan Löfven säger desperat: ”Här bygger vi upp en gemensam marknad och sen plötsligt ska den inte fungera i en svår situation. Det är inte acceptabelt!”. Göran Hägglund ångrar med ens att han avreglerade apoteken: ”Vi levde i en tid då vi av allt att döma tog för lätt på sådant som att gardera Sverige i händelse av krig, kris och avspärrningar” säger han nu. Liberala Expressens ledarsida anklagar ”borgerligheten” för att ha sålt ut Sveriges trygghet. LRF Ungdomens ordförande Elisabeth Hidén går nu ut och kräver en närmast protektionistisk politik, att konkreta mål för självförsörjningsgraden sätts upp då “Att vara beroende av andra länder för att kunna föda sin befolkning är inte något att eftersträva”.

Det har blivit plågsamt uppenbart vad den fria marknaden leder till: ett samhälle där ingen har ansvar. Ett samhälle där det inte är ordning på något. Ett samhälle där människor kommer att dö i onödan därför att ingen sett till helheten. På 1990-talet lämnade staten över ansvaret till kapitalet för i stort sett samtliga grundläggande funktioner: bostäder, arbete, skola, elektricitet, sjukvård och även krishantering. Det har ofta kallats nyliberalism, vilket är en missvisande beskrivning. Det låter nämligen som om det rörde sig om en helhetlig, uttänkt ideologi, men vad det innebar var i själva verket ett övergivande av samhällsansvaret. Våra viktigaste uppgifter lämnades vind för våg.

Ett system som inte klarar en kris

Problemet med detta är inte ideologiskt, utan logiskt. Skillnaden mellan en stat och ett företag är att en stat är ansvarig för den mark och de människor som bor inom dess gränser, medan ett företag har en enda funktion: Att leverera vinst till ägarna. Att lämna över ansvaret till företagen innebär således att ingen tar ansvar. Inte för att företag är onda, utan för att det inte ligger i deras natur att ta ansvar för något utöver den egna vinsten. Och även om flera borgerliga tänkare har försökt förflytta kritiken över på andra system (de vanligaste är Kinas diktatur och Putins vilja till utökad makt, men Gunnar Jonsson på DN:s ledarsida har naturligtvis inte kunnat hålla sig från att kasta sig på sitt favoritämne: Sydeuropas ineffektivitet) så är det tydligt för alla att vårt system inte klarar en kris. Det är symptomatiskt att Kuba, ett land som på grund av hårda ekonomiska sanktioner fått bli självförsörjande på allt, skickar 52 fullt utrustade läkare för att hjälpa Europa i coronapandemin.

Dessa svagheter blir uppenbara vid varje kris. Även vid finanskrisen 2008 skedde samma kollektiva insikt. Anders Borg röt till mot bankerna och Svenska Dagbladet förvandlades till en megafon för kritik mot spekulationsbubblor. ”Systemet fungerar inte!” sa man unisont. Sedan hände… ingenting. De regler som antogs i Basel för att höja kapitaltäckningskraven var ytterst modesta och kan inte förhindra en ny kris. Snart var spekulationen igång igen. Lärdomen av detta är: Lärdomar leder inte alltid till förändring. Förändringen kommer bara om de krafter som kräver den är starkare än de krafter som motsätter sig den. Det kan mycket väl bli så att denna kris gör att stora delar av befolkningen kräver en förändring.
Låt oss därför inte alienera dem genom att fastna i gammal retorik om vänster och höger. Även de som är höger förstår att det man äger, det måste man försäkra.

Beredskapslagringen var, som Jordbruksverket brukade formulera det, en brandförsäkring. Innebörden av ”nyliberalism” är ett samhälle som sagt upp sin försäkring och lever på positivt tänkande. Det ironiska är att kostnaden för samtliga beredskapslager aldrig översteg 20 kronor per svensk och år.