I Simrishamn har hamnen, fiskenäringen och särskilt sillen varit en motor för bygdens ekonomi sedan 1200-talet. Men med ett storskaligt fiske som köper upp de kustnära fiskebåtarnas kvoter och gör fiskmjöl av den sill som kunde varit mat på bordet, kan den eran snart vara över. Om inte kommunen lyckas med sin vision om ett modernt och hållbart fiskekluster.
Det är två veckor till påsk. Peter Månsson, produktionsansvarig på fiskberedningsföretaget Skillinge Fisk-Impex, står utanför sitt kontor i hamnen och blickar ut över en tom och ödslig lossnings- och lastyta.
– Vi den här tiden på året brukade lastbilarna stå på rad för att köra ut sillinläggningar till de svenska påskborden. Det kändes som man gjorde något betydelsefullt för Sverige. Men så blir det nog aldrig mer.
Han minns när han var en liten påg, som han säger, då det arbetade runt 500 i Simrishamn bara inom fiskeindustrin. Sedan tillkom alla jobb i värdekedjan på land som elektriker, smeder, åkare, skeppshandlare och fiskebutiker. Idag är det uppskattningsvis 70 i Simrishamn som jobbar inom fiskenäringen.
Hur blev det så här? Vad gick snett? Och har det gått snett? Eller ska man tolka det som en naturlig utveckling där lönsamhet och marknadskrafter fått styra?
Fiskepolitik och fiskeregleringar är komplicerade grejer och det finns lika många uppfattningar om vad som är rätt och fel som antal sillar i Östersjön. Men en sak tycks de flesta vara rörande överens om. Roten till det onda ligger i de säljbara kvoter på sill som infördes för tio år sedan och som i stort sett har raderat det kustnära konsumtionsfisket.
Av all sill och skarpsill som fångas i Östersjön idag går endast 5 procent till matfisk. Resten fiskas upp av stora båtar som ligger och trålar i veckor i sträck utan att gå in i svenska hamnar. Och när de är klara åker de direkt till Skagen och landar fisken som uteslutande blir fiskmjöl till laxodlingar i Norge. För att producera 1 kilo lax krävs ett uttag på mellan 1,5 och 2 kilo sill och skarpsill från Östersjön. Nästan ett kilo fisk går alltså förlorad på vägen. Proportioner som är långtifrån hållbara.
– Det märkliga är att när man införde det pelagiska* kvotsystemet, var det för att fiskarna själva ville ha det så. För att få ekonomi i sitt fiske. Så då fick de de här kvoterna av staten genom ”hav och vatten” (Havs- och vattenmyndigheten, reds anm.), säger Peter Månsson och skakar på huvudet.
– Och de betalade inte en krona för kvoterna. Det är som att alla arrendebönder i landet, som betalt en årligt arrende för att bruka sin jord, helt plötsligt säger: ”Nej min själ, nu vill vi inte betala mer för den här åkrarna, nu vill vi ha den gratis.” För att sedan kunna sälja gratismarken till grannen för massor av miljoner. För det är så det har fungerat. Det är obegripligt att staten gör så med sina resurser Det är ju för fan som att dela ut hela Malmberget och gruvdriften.
Det säljbara kvoterna – eller ITQ-systemet som det formellt heter – är nu inne på sitt elfte år efter att ett nytt tioårsavtal påbörjades 2021. Systemet infördes i Island redan 1985, senare kom det till Norge, Danmark och 2009 till Sverige. I alla dessa länder har det kustnära konsumtionsfisket i stort sett försvunnit. Så det fanns ett facit. Myndigheterna hade gott om länder och konsekvenser att jämföra med.
– Jag minns bilder från Island. Det var en skeppskyrkogård på land. 200 båtar och förmodligen 200 familjers inkomster som var puts väck. Alla kvoter var uppköpta av större båtar och allt föll som ett korthus. Sedan var det Danmarks tur. Det gick bara på några år så var all beredningsindustri på Bornholm nedlagd. De fick gå från hus och hem. Rakt ut i arbetslöshet. Jag känner en själv som gick och hängde sig.
Förutom att många jobb försvinner på land finns det en annan negativt effekt med systemet som borde bekymra Sveriges finansminister. I Sverige äger skepparen personligen sin kvot men i Danmark måste kvoten knytas till ett bolag. Därför har de som köpt upp lejonparten av de svenska kvoterna – en handfull familjeföretag med fäste i Göteborgstrakten – låtit danskregistrera sina bolag för att få tillgång till både de svenska och danska kvoterna.
– De fiskekvoter som vi tilldelas av EU, som är ett värde för den svenska staten och för oss alla, de fiskas upp i svenska vatten men skattas för i Danmark. Aktiebolaget Sverige förlorar massor av intäkter varje dag , säger Peter Månsson.
Han berättar om en vän som tidigare drev ett fiskberdningsföretag i Blekinge. Företaget tog emot runt 600 ton sill och skarpsill varje år från den lokala fiskebåten (att jämföra med det storskaliga fisket som idag drar upp 300 ton sill på ett hal på några timmar). Med den volymen höll han igång 15 anställda. När fiskaren en dag valde att sälja sin kvot till det storskaliga industrifisket fick vännen lägga ner verksamheten och samtliga anställda fick gå.
Peter Månsson tar oss med på en rundtur i produktionen. Han visar var och hur fisken fileas, hur den röks, men även hur små sillfiléerna de får in numera är. Så små att många grossister reklamerar dem. Men vad ska de göra? Han kommer in på politik och hur besviken han är på miljöpartiet.
– Isabella Lövin lyfte inte ett finger under sin tid som miljöminister för att lösa de här problemen, trots att hon skrivit boken Tyst hav**. Jag framförde det till henne en gång, att nu har du ju chansen att göra nåt åt saken. Å andra sidan är det inget parti som jobbar hårt för de här frågorna, men känslan är att engagemanget är större längre ut på vänsterskalan.
Idag finns det bara två fiskebåtar kvar i Simrishamn som inte har sålt sina sillkvoter. 100 procent av sillen som Skillinge Fisk-Impex bereder och filear kommer från dessa två båtar.
– De brinner för samma saker som vi. De vill att deras fisk ska gå till konsumtion och ut i handeln. De är stolta för sitt jobb och vad de åstadkommer. Det handlar om yrkesheder. De har styrt sitt fiske mycket efter behovet i land. Men om de två båtarna lägger ner är det adjöss med hela vår sillavdelning, säger Peter Månsson.
Båtarna ägs av bröderna Peter och Johnny Söderberg som är skeppare på varsin båt. Förutom att de sysselsätter fem personer per båt håller de med sina fiskleveranser igång ett 60-tal personer på land i Simrishamn.
Nere vid kajen, högt upp i fartyget Courage sticker en grabb ut huvudet i en fönsterglugg. Det är Alexander, Peter Söderbergs son. Peter Söderberg är fjärde generationens fiskare i släkten. Han hoppas att Alexander ska ta över och föra yrket vidare in in den femte generationen, men Alexander är tveksam och Peter förstår honom.
– Tumskruvarna spänns åt allt mer på oss som satsar på konsumtionsfiske. Vi känner massiva påtryckningar från alla håll och kanter. Reglerna gynnar inte alls det kustnära fisket. Våra två båtar är faktiskt de enda kvarvarande i mellanstorleken i hela Östersjön som fiskar konsumtionsfisk. De andra har gett upp, säger han.
Peter Söderberg tycker inte att det är de stora båtarna som ska klandras för utfiskningen.
– De gör egentligen inget fel. Det är EU:s fiskepolitik som är roten till det onda. Och Havs- vattenmyndighetens passiva hållning. Ett annat problem är att reglering av kvoterna alltid ligger ungefär tre år efter. Det som införs nu gällde ett tillstånd vi hade i Östersjön för flera år sedan.
Från och med 2021 sänkte EU de tillåtna upptagen av sill med 36 procent. För att få lönsamhet i en redan pressad situation försöker Peter och hans bror Johnny vara kreativa.
– Vi går ut mer sällan för att hålla nere kostnaderna och så försöker vi ta tillvara på allt så ingenting går till spillo.
Förr kunde de i utsatta lägen när volymerna blev för små köpa tillfälliga kvoter av de stora hajarna. Eller som Peter Månsson uttrycker det: ”Vända sig till kvotbaronerna med mössan i hand”. Men den möjligheten finns inte längre.
– De senaste åren har det i funnits något överskott att förhandla om. Och med sänkningen på 36 procent är det helt kört.
Hur har Simrishamn som ort påverkats av denna nedgång av fisket?
– Jag kallar Simrishamn staden som ”Hav och vatten” glömde. De bryr sig inte om oss på den här sidan, det är västkusten som gäller, och verkar inte fatta vilka negativa konsekvenser kvotsystemet får för många samhällen här på östkusten. Jag satt ju med när reglerna togs fram. Moroten för oss var att vi skulle få en regional kvot och säkra konsumtionsfisket. Vi förstod inte konsekvenserna. Men nu när man ser hur illa det gick borde man tänka om, säger Peter Söderberg.
Vesa Tschernij är fiskestrateg på Marint centrum i Simrishamns kommun. I dessa tider jobbar han mest hemifrån, men idag har han kommit in till kontoret i hamnen för vår skull.
– För två år sedan när vi pressade generaldirektören för Havs- och vattenmyndigheten fick vi svaret: ”Det enda vi har att utgå från är ett beslut från 2008 där det står att marknadskrafterna ska styra”. Hav- och vatten tolkar det som att det syftar på lönsamheten på just fiskebåtarna. Men vi anser att det borde gälla hela marknaden, hela värdekedjan. Och när vi frågar varför det inte gör det, har de faktiskt inget bra svar. För det är ingen som på allvar har funderat eller tagit sig an dessa frågor, säger Vesa Tschernij och fortsätter:
– Fast om politikerna bara gick in och sa: Nej bort med att det är marknadskrafterna som ska styra allena, det är sjömatsproduktionen som ska vara prio ett, då skulle allt vända i ett slag.
Vesa Tschernij känner för fiskarna i Östersjön som han menar har kämpat i konstant motvind sedan 70-talet och att de känt sig instängda i Östersjöns problematik med rykten om höga dioxinhalter. Inte som västkustfiskarna som haft alternativ fångster i Nordsjön och Atlanten.
– Det har sill och torsk. Punkt slut. De har hela tiden haft känslan att det här kommer sluta illa. Så deras inställning har varit: Hur göra för att kunna hänga med så länge det går, och dessutom få en slant när det är över.
Hur viktig är fiskeindustrin för Simrishamns kommun och vad skulle det innebära för orten om den dog ut?
– Den är en jätteintressant fråga. Marint centrum har jobbat med de här frågorna sedan 2010. Vi har studerat omvärlden och försökt förstå se vad kan vi kan göra för att vända utvecklingen. Vi har en konstant dialog med myndigheterna, politiken och näringen.
Redan 2006 hade fisket minskat så pass mycket i Simrishamn att kommunen ställde sig samma fråga som många andra utsatta kuststäder. Vad ska vi göra med hamnen? Ska vi bygga lyxbostäder eller ska vi ha fisket kvar? Så det beställdes en ekonomisk utredning för att ta reda på hur mycket fiskeindustrin och hamnen tillsammans genererade i kronor till kommunen.
Rapporten visade sig att de tillsammans omsatte 350 miljoner kronor och sysselsatte 280 mansarbetsår vilket innebar att de var kommunens näst största arbetsgivare.
– Jag menar att de var den egentliga startpunkten för tanken: Vad är egentligen Simrishamn utan sitt fiske? Ska vi verkligen ge upp detta frivilligt, säger Vesa Tschernij.
Nu blickar Simrishamn framåt mot en ny inriktning för hamnen. Där fisket blir mer ekologiskt och tillsammans med andra marina näringar bildar ett kluster som bygger på en cirkulär ekonomi, men där det traditionella fisket fortfarande är ryggraden.
– Vi måste hitta ett sätt att ersätta de stora volymerna med fisk som inte kommer in längre med en annan typ av ekonomi. För om vi fiskar hållbart, och tar hand om hela fisken och gör det attraktivt för konsumenten, så kan vi också höja priset. Folk är redo att betala lite extra om de vet att de inte bidrar till utfiskning.
Men vilken strategi kommunen än väljer måste man först ta itu med det grundläggande problemet menar Vesa Tschernij. Kvotsystemet. Först släcker man elden, sedan ser man till att bygga ett nytt stadig hus.
– Så länge man inte halverar eller stoppar det här storskaliga trålfisket kommer statusen på sillbestånden bara blir sämre och sämre. En dag tar de beslutet att minska kvoterna igen. Kanske med ytterligare 36 procent. Hur tänker Peter Söderberg och hans bror då? Till sist finns det ju bara två alternativ. Antingen går de konkurs eller så säljer de sina kvoter. Vad tror du att de väljer?
* Pelagisk fisk kallas de arter som befinner sig i den fria vattenmassan i stim, till skillnad från demersala arter som lever på eller nära botten (som torsk). Det svenska pelagiska fisket bedrivs framförallt efter sill/strömming, skarpsill och makrill.
** ”Tyst hav – Jakten på den sista matfisken” av Isabella Lövin handlar om överutnyttjandet av fiskbestånden i svenska och utländska vatten.