Hoppa till huvudinnehåll

”Inte ens när vi blir mördade kallas vi svenskar”

Okuvlig, glad och alltid beredd med en välformulerad replik. Vem finns bakom superdebattören och dramatikern America Vera-Zavala, en av den antirasistiska rörelsens portalgestalter?

Samma morgon som intervjun med America Vera-Zavala ska göras toppar Aftonbladet med rubriken ”Våldsamma gängen som skapar skräck”. Ett par dagar tidigare har Swedbank redovisat en vinst på 6,8 miljarder och på gatan utanför cyklar mörkhyade cykelbud i vansinnestempo runt i städernas nya leveransslaveri för att snabbt se till att medelklassen i bostadsrätterna får sin specialbeställda mat, de som inte orkar gå ut och är rädda för corona. Samma ombonat ängsliga som mysryser på kvällen åt evighetslånga TV-serier med unga mörkhyade farliga män.

De normerande berättelserna som skapar ”den andre” och hur skickligt blicken riktas bort från den ekonomiska makten och skapar splittring bland dem som borde hålla ihop. Den processen är i fokus för America Vera-Zavalas nyutkomna självbiografiska roman Svartskalle – en svensk historia. En bok full av raseri, men också av sorg och smärta.

För vad var det som hände med sagolandet Sverige? Det Sverige hennes vänner runt om i världen fortfarande kan få något drömskt i blicken av. Det Sverige som en gång stödde ANC, det Sverige som arbetarrörelsen kämpat för sedan slutet av 1800-talet. Det jämlika, rättvisa, nästan-socialistiska drömlandet.

– Sverige är mycket mer likt ett latinamerikanskt land idag, med stenhårda gränser och djupa klyftor mellan olika grupper, säger America Vera- Zavala.

Hon är född i Bukarest i Rumänien, med en mamma från Peru och en pappa från Chile. Mamman studerade teaterregi men var tvungen att komma till Sverige och städa ihop pengar, sedan gick flytten till Fisksätra utanför Nacka när America Vera- Zavala var tre år.

– Vårt möblemang hade vi hittat i källaren och kläderna var från Små Smulor, men välfärdssamhället fungerade fortfarande, och jag är uppväxt i en familj med mycket kulturellt kapital. Vi tittade på film, vi läste. Vi hade inga böcker, men biblioteket fanns ju. Vi hade inga pengar, men det var inte utslagsgivande som det är idag.

– I skolan, som nu är totalförstörd, möttes man över klassgränsen.

Vem får synas?

En scen som biter sig fast från boken är när en förväntansfull America Vera- Zavala ska gå på kulturgala och har klätt sig riktigt fin, varit hos frisören och lånat vackra smycken. Sen kommer hon till galan och möts av miljonärssonen Jonas Bonnier i skrynklig kostym. Jonas Bonnier har då skrivit boken om Helikopterrånarna och går omkring och håller hov inför media och säger att han är så fascinerad av de här rånarna. America Vera- Zavala konstaterar i boken att samtidigt har Jonas Bonnier och hans syskon blåst halvsystern på hennes del av arvet, fyra gånger så mycket som Helikopterrånarna stal: 400 miljoner kronor.

I vems intresse är skurken utvald och får synas? Vem är det som inte syns? En central fråga i boken. Under den nyliberala epoken skiftas huvudskurken från ”kommunisten” till ”muslimen”. Vad betyder det? Hur hänger rasproblematiken ihop med klass? Internt inom vänstern har vi anledning att verkligen reda ut det, så att vi inte bekämpar varandra, menar America Vera- Zavala.

– Det kommer ju som en effekt av hösten 2015. Vi som pratar om representation anses av andra i vänstern splittra vänstern, nästan som att det är vi som vrider blicken hos arbetarklassen åt fel håll. Därför har jag verkligen ansträngt mig för att skriva fram klass. Klass är en stor och viktig del av exil och invandring.

– Arbetsmarknaden idag är ju både en spegling av ett klassamhälle men också en spegling av hur rasismen ser ut och fungerar. Vilka är det som jobbar för Foodora som flänger runt på de här cyklarna? Vilka är det som kör bussar och tunnelbanor, som jobbar i hemtjänsten? Väldigt många med utländsk bakgrund.

– Vi kan ju också se det nu i coronapandemin, vilka är det som är mest trångbodda, som blivit smittade i högre grad?

America Vera-Zavala träffade och samtalade med den franske författaren Didier Eribon, författare till Tillbaka till Reims, på Bokmässan 2018. Hon frågade honom hur han orkade vara så brutalt ärlig om sig själv. Didier Eribon svarade att det är en sak att prata om strukturer, men man måste också ge exempel på strukturer. ”Hans svar blir min ledstjärna”, skriver America Vera- Zavala i boken.

– Det här mötet 2018, det var som den sista push-en jag behövde. Jag hade gått ganska länge och tänkt: ska jag, ska jag inte? Jag hade lite hoppats att kanske någon annan skulle skriva en sån här bok, så att jag skulle slippa. Det var lite så. Och sen är det som att jag någonstans bestämmer mig för att nu gör jag det här. Då var också löftet till mig själv att våga gräva i det som gör ont, att försöka både skriva om den här offentliga jag men också vad som finns bakom. Jonas Bonnier-texten är ju väldigt mycket jag. Den lilla flickan som alltid såg till att vi, tillsammans med mamma, hade det fint, att vi var fina och propra.

Tre händelser som triggar

Tre triggerpunkter som ”får smärtan att explodera” för America Vera-Zavala är: Utöya, Refugees welcome och Trollhättan; morden på Kronogårdsskolan.

Anton Lundin Pettersson, inte ens han behandlas eller kallas rasist. Och SVT:s reporter ställer frågan till Trollhättans informationschef hur han ser på att Kronogårdsskolan är ”en extremt segregerad skola med extremt få svenska barn”, säger hon och fortsätter:

– Inte ens när vi blir mördade blir vi kallade för svenskar! Och bara en månad senare stängs de svenska gränserna.

Utöya 2011 är det terrorattentat som berört henne allra mest.

– Jag hade precis fött barn. Vi åkte till ambassaden, jag, min man och barnet och lade blommor. Där sätts någonting igång. Men Fremskrittspartiet får bilda regeringen med Höyre år 2013. Det är som om man inte förmår förstå rasismen. Att det ena inte har med det andra att göra.

– När det gäller 2015 blir sorgen djup därför att det börjar så hoppfullt, med Refugees welcome, människor visar sig från sin allra finaste sida. Folk skänker, folk jobbar ideellt, de upplåter sina hem och hjärtan för de som flytt hit.

– Nu är det mer uppfattningen att folk flyr för att de vill störa oss.

När intervjun hålls pågår ett upprop på SR och SVT om att även rasifierade journalister upplever att de blivit utsatta för diskriminering. Hur har du reagerat på de avslöjandena?
– När jag hör om vad som händer på SVT och SR, hur journalister med invandrarbakgrund diskrimineras, så är det en förnedring av mig också. Om jag trodde att jag var ensam om mina erfarenheter hade jag aldrig skrivit boken, vi är många som har dem.

Det personliga är politiskt sa man på 1970-talet, är det så?
– Ja, det är inte var och ens problem, det är en politisk fråga.

Du skriver väldigt personligt både om dig själv, men också om närstående, som din mamma. Hur har hon reagerat?
– Mamma är inte arg på mig.

Du framstår ju ofta som så glad och energisk, men tidigt i boken står det: ”Att jag redan som liten hade förstått att vinna är att visa sig stark, även i ögonblick då man kanske är som svagast”.
– Jag är övertygad om att jag delar den upplevelsen med väldigt många invandrarflickor och -kvinnor. Det här skalet som jag har byggt upp. Men även när man blir attackerad av de man minst tror man ska bli attackerad av på de märkligaste ställen. För att behålla min värdighet måste jag hantera det här. Det är oerhört smärtsamt. Om jag skulle säga hur jag verkligen reagerar skulle allting gå åt helvete. Det finns ju ingenting värre än att vara så uppriktig i sociala sammanhang.

– Numera finns det ju en sorts förståelse för hur män behandlar kvinnor, men den förståelsen har ännu inte kommit till oss med annan etnisk bakgrund. Men det kan förändras, det visar ju feminismen. Det finns starka kopplingar mellan feminism och antirasism, där finns mycket att lära.

Du skriver att luften går ur dig när Ortens bästa poet ska läggas ner och att du inte längre orkar gå upp till ännu en teaterdirektör och försöka sälja in en pjäs om antirasism, att du vill hitta en annan väg. Hur ser vägen ut nu?
– Sedan 2018 har jag bestämt mig för att jag ska sluta göra teater. Jag bestämde mig för att sluta när boken kommer ut. Det här kanske blir det sista jag skriver. Det finns en trötthet hos mig, blandad med sorg. Det som också finns är klimatfrågan, som jag är enormt engagerad i. Samtidigt är jag mitt uppe i ett 1,5-års kontrakt på Östgötateatern där jag stormtrivs och bland annat fått göra film för första gången, Dumar, om tre somaliska kvinnor.

– Så det är både den här känslan av att det kanske är dags att lämna, och det kanske är dags att arbeta med klimatfrågan. De tankarna finns absolut.

America Vera-Zavala
Ålder: 44 år
Bor: Stockholm
Familj: en underbar man, tre barn, gudbarn, syskonbarn, syskon, föräldrar och vänner
Yrke: Dramatiker, aktivist, kulturskribent och författare
Gjort tidigare: Svensk ordförande för globala rättviserörelsen Attac på 1990-talet, böckerna Global rättvisa är möjlig och Deltagande demokrati, pjäserna Svenska Hijabis, Muslim Ban och nu senast en filmatiserad version av Dumar
Aktuell med: Självbiografiska romanen Svartskalle – en svensk historia (Ordfront)
Regisserar nu: Halalteater, en humoristisk pjäs om tro, identitet och att försöka passa in. Premiär 20 november på Östgötateatern, av och med Diyari Mahmoud

Taggar