Hoppa till huvudinnehåll

Ett mentalt reningsverk

Varför ränner vårt relativt jämlika samhälle in i sin totala motsats? skriver Annelie Jordahl i sin krönika.

När det händer förfärliga saker är det lätt att fastna i ett undergångstänkande. Ältande av ett före och efter. Hur hade världen sett ut om inte..? Hur hade Sverige sett ut om det fortfarande fanns en bostadspolitik som gjorde att det byggdes lägenheter för alla plånböcker. Om bostadsglesa områden – exempelvis kring Karlaplan och Gärdet – tätades till ordentligt med nybyggen. Om glesbygdspolitiken blev en fråga politikerna slogs om. Norrmännen har lyckats med landsbygdens infrastruktur. Varför misslyckas vi?

När jag växte upp immigrerade många finländska arbetare till Sverige. Nu skatteskriver sig finska miljardärer i Sverige, eftersom Socialdemokraterna avskaffat förmögenhetsskatten. Varför ränner vårt relativt jämlika samhälle in i sin totala motsats? Det demonstrativt nyliberala Sverige med elitskolor och fattigskolor förvånar världen. Före och efter …. jag stirrar på ett foto taget på Hjärups bibliotek i Staffanstorps kommun. Just de här stunderna – på något av landets alla vackra bibliotek – får jag för mig att varje människa vill väl. Att varje politiker vill skapa ett samhälle med så många mötesplatser som möjligt där medborgarna kan samlas, lyssna, diskutera, ja tänka tillsammans.

Den här kvällen samtalade jag med författaren och kulturskribenten Jenny Maria Nilsson om min senaste roman Som hundarna i Lafayette Park. Den handlar om en argsint kvinna på landsbygden. Jeanette tycker att samhället fullständigt spårat ur. Hon litar bara på sin hund. Får för mig att våra ansikten på fotot är anmärkningsvärt ljusa. Får för mig att vi utstrålar en sorts godmodighet. Bibliotekarien tog bilden i samma stund som Jenny Maria Nilsson säger. ”Det här är en speciell kväll. I morgon bitti vet vi vem som blir USA:s nya president. ” Uppvaknandet på hotellet i Lund. Känslan av kompakt politiskt mörker.

Nu har det gått ett halvår och jag har min överlevnadsstrategi. Jag samlar ihop det oväntat godartade som stundom inträffar. Som ett mentalt reningsverk fungerar mina listor på det icke förutsägbara. När Anna Kinberg Batra fattade Jimmy Åkessons hand drabbades jag återigen av politisk vanmakt. Föreställde mig deras kulturpolitik. Ett moras av nedlagda bibliotek, strypta bidrag till kulturtidskrifter, till fria teatergrupper. Noll support av musik som inte är direkt avpassad för Mello. Samtalen om flyktingpolitiken vågade jag inte ens tänka på.

Så kom resultatet. Moderaternas fall. Den handskakningen blev ödesdiger. Flirten ett fiasko. Hopp tändes. Nu hoppas jag att lastbilsattacken på Drottninggatan inte leder till stegrad rasism. Det oväntade kan nämligen ske. I Dagens Nyheter (9/4 ) skriver Maciej Zaremba om en forskningsrapport i Frankrike som berättar att fransmännen är mindre rädda för muslimer i dag än de var före massakrerna på Charlie Hebdo, Bataclan och Nice. Jag instämmer i Zarembas slutrader. Det tog århundraden att skapa det relativt jämlika Sverige. En terrorist kan döda människor, men inte bomba ett välfärdssamhälle i bitar.

Vi är själva ansvariga för våra destruktiva handlingar

Taggar