Hoppa till huvudinnehåll

”Att vara bibliotekarie är en del av min själ”

Hon trodde aldrig att hon skulle bli författare. Men med ett jobb som bibliotekarie öppnades nya möjligheter. Rött har träffat Balsam Karam för att prata om romanen Singulariteten och om de politiska slag som just nu utspelar sig på våra bibliotek.

Redan i prologen till Balsam Karams andra roman Singulariteten ser en kvinna en annan ta sitt liv. Inledningen sätter precis den djupt sorgsna ton som sedan kommer att följa läsaren genom de tre olika berättelserna som texten länkar samman. ”En gestaltning av ett slags förlustens och flyktens ontologi”, beskrev Dagens Nyheters Viola Bao boken som i sin recension. Hon kallade också Balsam Karam för ”ett av Sveriges mest begåvade, originella och relevanta författarstjärnskott”. Tänka sig. Hon som dessa översvallande ord beskriver hade ju inte ens själv tänkt sig att hon skulle skriva böcker.

– Författare var inget jag ville bli, säger Balsam Karam när vi ses en sommardag på ett café vid torget i Skärholmen, området i södra Stockholm där hon bor.

– Det är bara några år sedan jag förstod att skrivande var något jag skulle kunna syssla med mer än att kanske skriva en enda bok. Om jag drömde om att bli något när jag var liten var det snarare att få vara konstnär. Jag höll på mycket med bildkonst under uppväxten, och dessutom på ett väldigt målmedvetet sätt.

Hon beskriver hur hon som tolvåring på sommarlovet bestämde sig för att lära sig oljemåleri. Sedan gjorde hon det. Hon tycker fortfarande om att skapa med händerna. Syr, precis som mamma, som var sömmerska. Mammans rygg är förstörd sedan länge av det hårda arbetet och många års sittande på golv.

Balsam Karams pappa i sin tur har skador från tortyr som han utsattes för under kriget i Iran. Flykten till Sverige gick genom flera länder. När hon, mamma, pappa och syskon kom hit tidigt 1990-tal hade de redan varit med om en lång rad uppbrott. I familjens kurdiska bakgrund finns förlust och sorg med som bekanta följeslagare, så som de så ofta gör hos utsatta folkgrupper. I debutromanen Händelsehorisonten från 2018 utforskade Balsam Karam den trösterika tanken om att martyrer aldrig dör.

– Där den första boken handlade om att hedra livet hos huvudpersonen som dör handlar den andra om att låta den bottenlösa sorgen ta över, säger hon om hur döden får en annan roll i Singulariteten.

– För mig samexisterar de här böckerna. I den första finner man ett hem, i den andra fördrivs man från ett. Singulariteten är baksidan av Händelsehorisonten. En bok om att inte hålla ihop. Den var på många sätt fruktansvärd att arbeta med.

Hittade ett posttraumatiskt språk

Hon säger att hon ville hitta ett posttraumatiskt språk. Försöka berätta så som en hjärna som lider av posttraumatiskt stressyndrom fungerar.

– Jag ville fånga den där känslan av att verkligheten och det förflutna sker samtidigt, säger hon.

– Om man lider av PTSD kan ju exempelvis en viss doft göra, inte att man påminns om en viss händelse eller tid, utan att man faktiskt upplever det som att man befinner sig på precis den platsen och i tiden där man kände doften. Om någon upplever en förlust som präglar en oerhört starkt kommer varje ny förlust därefter att återuppväcka alla tidigare förluster.

Traumat lever alltid vidare i kroppen, oavsett vart man färdas eller hur mycket livet förändras. ”Det här är inte övergående”, som bokens jag säger till kuratorn, som vill att hon ska gå vidare efter att ha förlorat sitt barn i magen. Kvinnor som förlorar barn är ett återkommande tema i Singulariteten. Både hon som tar sitt liv i prologen och hon som ser detta ske förenas av att barn försvunnit eller dött. Balsam Karam själv förlorade en dotter under arbetet med debutromanen, bara tre dagar innan förlossningen. I dag när hon talar om sina barn säger hon att hon har ”tre. Två levande”.

Känslan av att vara dömd

Också erfarenheten av att komma från ett land till ett nytt delar hon med karaktärerna i bokens sista del. Där är språket annorlunda, går snabbare, slungar läsaren framåt med hjälp av korta anekdoter från röster vid sidan av majoritetsbefolkningen. Klasskompisarnas lätthet att få sommarjobb. Deras hånskratt åt mammans finaste kläder. Kollegornas frågor om tvångsäktenskap. Barnets ständiga uppdrag som tolk åt föräldrar vid myndighetskontakter. Sammantagna formar dessa brottstycken en känsla av kvävande hopplöshet.

– Om man har trauma och förlust i sin historia, sin folkgrupp eller sin familj, är det oerhört lätt att man börjar leva med en känsla av att vara dömd, säger Balsam Karam.

– Man blir övertygad om att framtiden bara kommer att innehålla fler och fler förluster. Jag tänker att det finns en parallell där till hur människor som inte tillhör den vita majoritetsbefolkningen kan känna. Studier har ju till exempel visat att om en afrosvensk person vill ha ett jobb krävs motsvarande doktorandutbildning. För en vit majoritetsperson räcker det att ha gått gymnasiet. Hur motiverar man människor till studier när arbetsmarknaden ser ut så?

Hon säger att även om hennes föräldrar kanske inte hoppades på att hon skulle bli just författare fanns ingen tvekan hos dem om att dottern skulle få jobb bara hon utbildade sig. Hon valde ett naturvetenskapligt program på gymnasiet. Var intresserad av rymden, ”sedan var fysiken jättetråkig när jag väl kom dit”. Därefter följde studier på Biskops-Arnös författarskola och senare Litterär gestaltning på Göteborgs universitet. Att hon ens kunde börja där tillskriver hon att hon fick anställning på ett bibliotek. Ironiskt nog, kan man tycka, var det först när hon inte blev författare som hon kunde bli författare.

– Jag hade aldrig kunnat börja på Litterär gestaltning om jag inte fått min tillsvidareanställning, säger hon.

– Jag hade inte haft råd. Jag hade fått skriva på kvällar efter mitt heltidsjobb. I dag känner jag att vara bibliotekarie är en del av min själ, på något sätt. Yrket innehåller så mycket som jag tycker är viktigt. Jag trivs väldigt bra med att ha ett arbete som jag vet gör skillnad i människors liv.

Politiska slag på biblioteken

De senaste åren har hon jobbat på Rinkeby bibliotek. Främst med ett projekt som syftat till att öka läslusten hos barn och unga. Men precis som alla bibliotekarier i dag har även hennes arbetsuppgifter innehållit det mesta. De senaste åren har rapporterna om bibliotekariernas stressiga vardag avlöst varandra och nyheterna har fyllts av vittnesmål om stök, hot och våld bland bokhyllorna. Samtidigt vill den politiska högern, med SD i spetsen, skära ner på resurser, privatisera och styra vilken typ av böcker som ska finnas tillgängliga.

– Många politiska slag sker just nu på biblioteket, säger hon.

– Mycket av det som just nu sägs om oss bibliotekarier gränsar till rena lögner. Ofta hör man till exempel att på biblioteket frodas vänsteråsikter och det kan låta som om man tror att alla bibliotekarier är aktivister. Men tvärtom är bibliotekarier ofta utarbetade och sönderstressade. Vi försöker bara göra ett så bra jobb som möjligt och tillgodose de många behoven som besökarna har.

Hon beskriver hur en vanlig dag handlar lika mycket om att berätta om böcker som att hjälpa till med praktiska saker. Någon behöver en blankett, någon annan behöver låna dator, någon frågar om vägen någon annanstans, någon vill bara komma hemifrån för att få lugn och ro.

– Eftersom vi på Rinkeby bibliotek så länge arbetat med att vara närvarande från början i barns liv har vi blivit en plats där de känner sig hemma, säger hon.

– Barnen kommer till oss om de har problem. De skojar med oss, kanske testar de gränser. Men de vet att de alltid är välkomna nästa dag. Har vi inte tillräckligt med personal är risken att det blir stökigt och att barnen inte längre känner sig trygga och vågar komma dit.

Under pandemin höll Rinkeby bibliotek stängt varannan dag. Balsam beskriver vilket tomrum de låsta dörrarna skapade för besökarna. Hur viktigt biblioteket är blir extra tydligt när det plötsligt inte längre finns. Men eftersom den grupp som har störst behov av bibliotekets resurser inte är den mest röststarka i samhället är risken stor att frågan inte syns i debatten, menar hon.

– Jag upplever det som att många som är i min ålder och som tillhör medelklassen inte nyttjar biblioteket i den omfattning som de skulle behöva göra, säger hon.

– Många tycker om att prata om hur viktigt biblioteket är. Men vi måste kunna visa upp att vi har många lån och besökare om det ska bli politiskt tryck i frågan.

Vill se fler engagera sig

Hon säger att hon önskar att fler engagerade sig i sitt lokala bibliotek. Det finns nästan alltid en lättläst bokcirkel som behöver ledare, eller läxhjälp för barn som saknar vuxna. I en tid där högern riktar in sig på kulturen och vill dra ner på resurser måste alla som vill bevara biblioteken kliva fram. Det är trots allt där som mycket av det hoppfulla som vi eftersöker i samhället kan äga rum, menar Balsam Karam:

– Skulle vi förlora biblioteken skulle det innebära ett enormt demokratitapp. Vi finns inte för att det är trevligt att låna böcker. Vi finns för att information ska vara tillgänglig för alla medborgare. I grunden är starka bibliotek en demokratifråga.


Balsam Karam
Bor: Skärholmen, Stockholm
Ålder: 38 år, född 1983 i Teheran, Iran
Familj: Sambo och barn
Aktuell med: Romanen Singulariteten, utgiven på Norstedts
Tidigare utgivet: Debuten Händelsehorisonten, 2018, Norstedts
Gör: Anställd som bibliotekarie vid Rinkeby bibliotek. Hösten 2021 arbetar hon som lärare vid masterprogrammet på Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet

Bibliotekariens lästips för hösten:
Sitt Marie Rose av Etel Adnan
The Source of Self-Regard: Selected Essays, Speeches, and Meditations av Toni Morrison
Slag av Lena Bezawork Grönlund
Feminist Theory: From Margin to Center av bell hooks

Taggar