Hoppa till huvudinnehåll

Antirasismen ställs på sin spets

”Black lives matter” har varit på mångas läppar 2020. Men hur bra koll har vi på vår rasistiska historia? Gör vänstern vad den kan i kampen för alla människors lika värde? Rött har träffat journalisten Bilan Osman för att prata antirasism och solidaritet.

“Det fanns en rätt stor grupp människor som under medborgarrättsrörelsens tid ansåg att svarta krävde för mycket. De som vill förminska Black lives matter är samma tidlösa grupp. De som anser att andra förtjänar mindre än de själva. Och tycker det blir för mycket när folk vill slippa mördas.”

Så skrev Bilan Osman i Expressen i slutet av juni. En dryg månad hade gått sedan George Floyd dog under ett polisingripande i Minneapolis, en tragedi som kickstartat de största demonstrationerna mot polisvåld och rasism i USA på decennier.

– Min son hade inte ens fyllt ett år när jag såg klippet där George Floyd mitt i sin dödsångest ropade på sin mamma, säger hon när protestsommaren 2020 övergått i höst och vi ses på ett café i Gamla stan i Stockholm.

– Jag blev så otroligt tagen av det. Min egen son hade precis lärt sig säga ”mamma”. Så det jag såg i klippet blev så förstärkt. Jag kände mig otroligt trött på likgiltigheten och bristen på solidaritet jag tyckte mig se runt omkring mig. Anledningen till att svarta människor mördas så som George Floyd mördades är ju att andra inte bryr sig.

Trotsade coronarestriktioner

Det är långt till Minneapolis från den Stockholmsförort från vilken Bilan Osman betraktade George Floyds sista ögonblick i livet, och de enorma demonstrationer som hans död utlöste. Men ett avstånd som kan mätas i tusentals mil kan samtidigt vara lika med noll i känslor. När människor i USA under parollen ”Black lives matter” trotsade coronapandemins förbud mot folksamlingar för att visa sin avsky mot den ordning som räknar våra livs värde baserat på vår hudfärg slöt också svenskarna upp. I Stockholm, Göteborg och Malmö samlades tusentals på gatorna, och sociala medier fylldes av svarta rutor. Känslan av att allt ställdes på sin spets, en sommar när ett virus fått hela världen att stanna upp, var påtaglig. Via nyheterna kunde alla följa hur de amerikanska protesterna utvecklades till regelrätta upplopp:

– Jag tror att kombinationen av en pandemi och den massarbetslöshet som följt har skapat en känsla hos många människor av att man inte längre har något att förlora, säger Bilan Osman när hon tänker på varför BLM-rörelsen fick ett så stort och delvis också våldsamt genomslag just den här sommaren.

– Den här totala bristen på rädsla som jag tycker mig kunna se i demonstrationerna i USA är så talande för vad det är som händer nu. Om man har förlorat sitt jobb, och ovanpå det är livrädd för att man själv eller ens barn ska bli mördade av polisen, då är det väldigt lite som stoppar en från att bli del av den här typen av protester. Jag vill verkligen vara tydlig med att jag aldrig ser våld som en lösning. Men samtalet om våldet när det gäller de här protesterna i USA behöver nyanseras. En del av våldet har varit utstuderat, en politisk handling. Man har genom att slå sönder och förstöra försökt synliggöra att det finns människor i vårt samhälle som värderar byggnader högre än svarta människors liv.

Den svenska rasismen

När hon skrev meningarna som inleder den här texten ville Bilan Osman förklara varför BLM-rörelsen behövs även i Sverige. Röster hördes som argumenterade för att vi minsann inte har samma problem med rasism som de har i USA. I artikeln beskriver hon den svenska rasismens historia, från Carl von Linné till kolonialiseringen av Sápmi, till grundandet av världens första rasbiologiska institut. Hon menar att bilden av Sverige som ett land vars kultur endast uppstått tack vare inflytande från andra länder och som därför inte spelat någon roll i framväxten och bevarandet av rasism är falsk.

– Politiken och samtalet om rasism finns väldigt starkt i min familjebakgrund, säger Bilan Osman.

– Det finns väldigt mycket i den svenska historien som har gjort intryck i världen. Det är ingen slump att rasbiologiska forskare kom till Sverige för att studera det senaste på området. Vi har legat i framkant i de här frågorna historiskt. Ända in på 1990-talet var vi världsledande inom vit makt-musik. Men vi har dålig kunskap om vår egen historia. I skolorna får vi på sin höjd lära oss att romer inte fick rösta. Vi får inte veta något om Sveriges del i slavhandeln, hur exceptionellt vårt ekonomiska bidrag till den verkligen var. Jag, som ändå alltid varit intresserad av de här frågorna, förstod fullt ut omfattningen av den svenska rasismen först när jag började jobba på Expo. Det är faktiskt mind blowing när man tänker på det.

Hon skrattar lite när hon berättar om sin egen utbildning i rasism, eftersom hon fick den hemma. Mamma och pappa kom till Sverige från Somalia och hon säger att de kanske var lite väl tidigt ute när de började tala med sin treåriga dotter om fascismens brott mot mänskligheten. Men hon är också tacksam för det öppna politiska klimatet som rådde i hennes familj. Först i Partille utanför Göteborg, där pappa kunde ställa sig på torget och bråka med de lokala nynazisterna samtidigt som han höll dottern i handen. Senare, i Linköping, där diskussionerna flyttade in i klassrummen och kompisgängen på ett naturligt sätt, eftersom hon fått dem med sig hemifrån.

– Pappa var politisk flykting. Farfar bråkade med kolonialmakten, skrev dikter. Politiken och samtalet om rasism finns väldigt starkt i min familjebakgrund. Att vi alltid har pratat om de här frågorna tror jag har bidragit till att jag inte har internaliserat rasismen. Jag förstod tidigt att om andra barn sa något nedsättande om min hudfärg så handlade det inte om mig som person, utan om samhället.

Såg bristen på mångfald

Hon säger att hon blev journalist för att hon ville berätta. Hon hörde sin mamma och hennes vänner tala om sina liv och upplevelser, och tyckte att deras
berättelser var klockrena reportage. Samtidigt saknades just röster som deras i svenska medier. Mediehusen var plågsamt homogena, anställda med annan bakgrund än svensk saknades. Bilan Osman säger att bristen på mångfald som hon såg innebar att journalistiken inte tog sitt demokratiska ansvar:

– Jag ser journalistiken som det absolut mest kraftfulla demokratiska verktyget vi har för att möta rasismen, säger hon i dag, när sex år har gått sedan hon skrev sin första krönika i Expressen och började arbeta för den antirasistiska tidskriften Expo.

– I dag tycker jag att det har blivit betydligt bättre än vad det var för tio år sedan. Men samtidigt är min upplevelse att medierna inte ser hur viktig dess roll att synliggöra orättvisor är. Det har skett en förskjutning i samtalet där politiker allt oftare mest figurerar i mysreportage och pratar om att de älskar Beyoncé. Jag kanske är old school. Men jag tycker verkligen att journalistiken ska ifrågasätta makten, ta reda på var våra politiker står. Vi har fått det här förtroendet från samhället. Då är det viktigt att vi förvaltar det.

Samarbete med fackligt engagerade

I dag delar Bilan Osman sitt arbete mellan skrivandet och att, åtminstone under pandemifria omständigheter, resa runt och föreläsa om rasism. Hon håller också kurser för fackligt engagerade – Expo har ett pågående samarbete med IF Metall och har tidigare haft med Kommunal. Hon betonar vikten av att inte låta nationalistiska idéer splittra arbetarkollektivet. Rörelse är omöjlig att bygga om man tappar solidariteten internt. Detsamma menar hon är en utmaning för vänstern i stort. Hon har just debatterat i spalterna med Jan Guillou, som skrivit att hon i sitt försök att diskutera problemen med vithet själv gör sig skyldig till rasism. ”Klasskampen har alltmer försvunnit från dagordningen och ersatts med ras och religion”, menar Jan Guillou. Bilan Osman, i sin tur, tycker att vänsterdebattörer som ”ser det identitetspolitiska spöket överallt” gör mer skada än nytta:

– Ibland verkar det som om vänstern tror att andra frågor ska konkurrera ut klassperspektivet. Jag tror tvärtom att vänsterns existensberättigande ligger i att bygga allianser och solidaritet. Jag tror att den stora utmaningen för vänstern framöver kommer att vara att inte rygga tillbaka för de här komplexa frågorna som vissa kallar identitetspolitik. Arbetarrörelsen har historiskt alltid gynnats av att inkludera fler perspektiv. Precis som att det fanns de som stretade emot när kvinnor ville få plats i den för 100 år sedan, på samma sätt finns det krafter i dag som inte vill driva antirastiska frågor. Men för att kunna överleva i en nationalistisk tid måste vänstern vara solidarisk och bygga allianser.

Vill lyfta mer än klass

Hon säger att vänstern behöver bli bättre på att se den grupp väljare som ekonomiskt hör till arbetarklassen, men som inte liknar den traditionella bilden av en arbetare. Hon är också bekymrad över att den fläckvisa oviljan att lyfta fler perspektiv än klass också kan få vänstern att missa rasistiska tendenser internt.

– Partierna till vänster är ofta bra på att ta ställning mot SD. Samtidigt så kan jag många gånger uppleva att man inom delar av vänsterrörelsen i stort inte är riktigt uppmärksam på nationalistiska eller rasistiska interna strömningar. Det har skett en ganska brutal framväxt av det som brukar kallas brunvänster de senaste åren. På vissa håll tycks det lätt att vara radikal i ekonomiska frågor, men betydligt svårare att markera mot rasism.

Precis som den partipolitiska delen av miljörörelsen ställts inför utmaningen att fånga upp de ungdomar som organiserat sig för klimatstrejk har den partipolitiska delen av vänstern ett tufft jobb framför sig om den vill inkludera de som deltagit i Black lives matter-protesterna. Bilan Osman säger att hon ser en sällsynt kraft i den här rörelsen. Att de som tog sig ut på gatorna i somras visat att de kan konsten att solidarisera sig, och att uppdraget för vänstern nu blir att solidarisera sig tillbaka:

– Det här är inga dumma kids, säger hon och drar paralleller till just klimatrörelsen.

– De är del av en generation som har lärt sig att organisera sig. Precis som i klimatprotesterna såg vi i BLM-demonstrationerna människor från olika samhällsskikt och bakgrunder samla sig kring en och samma fråga. Det är något väldigt häftigt som händer just nu, de här ungdomarna har verkligen fattat det här med solidaritet. Nu behöver vänstern visa dem att den är en rörelse som finns där för dem.


Bilan Osman
Ålder: 28 år
Familj: Man, ettårig son och två katter
Bor: Stockholm
Bakgrund: Utbildad journalist, med uppdrag för bland annat Expressen. Arbetar sedan sex år tillbaka på stiftelsen Expo, där hon skriver om och utbildar i frågor som rör rasism. Tilldelades 2014 Svenska kommittén mot antisemitisms ELSA-pris för sin konsekventa antirasistiska opinionsbildning.


Black lives matter är en decentraliserad rättighetsrörelse som samlar människor över hela världen, både på nätet och på gatorna, i kampen mot rasism och polisvåld.

2013: George Zimmerman frias från mordet på 17-årige Trayvon Martin. #Blacklivesmatter lanseras för första gången på sociala medier.

2014: Eric Garner mördas av polis i New York. Demonstrationer anordnas i flera amerikanska städer. I Ferguson uppstår upplopp efter Michael Browns död, även han avliden under polisingripande.

2015: Protesterna fortsätter, och börjar även inkludera frågan om våld som riktas mot svarta kvinnor och transpersoner.

2016: Medan demonstrationerna samlar allt större folkmassor sprider sig även BLM till idrottsvärlden. Football-spelaren Colin Kaepernick väljer att i protest ställa sig på knä under nationalsången.

2016 Alicia Garza, Patrisse Cullors, och Opal Tometi, som grundade hela nätverket, involverar Black lives matter-rörelsen i det amerikanska presidentvalet.

2017: Under Black history month i februari anordnar Black lives matter en månadslång konstutställning i Virginia, bestående av verk från mer än 30 svarta konstnärer.

2018: Protesterna fortsätter, samtidigt som motståndet från rasistiska krafter växer. Konspirationsteorier om att BLM-rörelsen skulle vara en bluff sprids på nätet.

2020: I maj misshandlas George Floyd till döds av poliser i Minneapolis. Fallet utlöser de största Black lives matter-protesterna hittills, med demonstrationer och upplopp över hela USA.

2020: I Sverige trotsar hundratals coronarestriktionerna när de demonstrerar för BLM, i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Taggar